Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Elektriska maskiner, av A. D. Widström - Likströmsmaskiner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LIKSTRÖMSMASKINER. DEN DYNAMOELEKTRISKA PRINCIPEN.
49
Fig. 49. Wildes generator med elektromagneter.
En liknande tanke förverkligades först av Wilde 1864, som använde en liten
magneto-elektrisk maskin (således med permanenta magneter) för att generera ström till de med
mjuk järnkärna försedda elektromagneterna av en större generator. Anordningen
framgår av fig. 49 och skulle således enligt nutida terminologi kallas en generator med särskild
magnetmatare. Induktorerna till
både mataren och
huvudgeneratorn voro av Siemens’ H-typ.
Wildes maskin lämnade en
jämförelsevis mycket hög effekt, men
hade den olägenheten, att järnet
i induktorerna och även i
mag-neterna blev så upphettat, att
maskinen endast kunde arbeta
korta stunder eller med artificiell
avkylning utan att taga skada.
Detta berodde på de
virvelströmmar, som alstrades i det massiva
järnet till följd av de starka
växlingarna i magnetismen, och som
naturligtvis gjorde sig mycket
mera märkbara nu än förut, då
man använde permanenta
magneter med deras svagare fält.
Wildes maskin utgjorde utan
tvivel en betydlig förbättring i
förhållande till förut kända typer,
men den distanserades inom kort
av ett annat, långt
betydelsefullare framsteg, nämligen
upptäckten att den remanenta magnetism,
som finnes kvar även i den mjuka
järnkärnan hos en elektromagnet,
sedan den en gång varit
magne-tiserad, är tillräcklig att sätta
generatorns verksamhet i gång.
Denna idé framkom nära nog
sam
tidigt i flere mäns hjärnor. Den var föremål för en av Varley redan i dec. 1866 inlämnad
patentansökan, men tanken framlades offentligt först av Werner v. Siemens i jan. 1867
i Berlin och sedan i febr, samma år av honom och Wheatstone vid ett möte i Royal
Society i London. Siemens brukar av denna anledning tillskrivas äran av att vara den
s. k. dynamoelektriska principens upphovsman. Fig. 50 visar Siemens’ första
dynamoelektriska maskin, så benämnd till skillnad från de s. k. magnetoelektriska maskinerna
med permanenta magneter. De platta magnetkärnorna av elektromagneterna E äro
vid sin ena ända förenade medelst oket P av mjukt järn och vid den andra försedda med
polskor N likaledes av mjukt järn, mellan vilka en H-induktor av förut beskriven
konstruktion roterar. Strömmen från induktorn ledes med tillhjälp av en tvådelad
kommu-tator och två mot denna släpande kontaktfjädrar till elektromagnetens lindningar. Den
4—220535. Uppfinningarnas bok. III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
