Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Elektriska maskiner, av A. D. Widström - Likströmsmaskiner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50
ELEKTRISKA MASKINER.
Fig. 50. Siemens’ »dynamoelektriska» maskin.
remanenta magnetismen i järnkärnorna till E inducerar vid ankarets rotation en svag
spänning i induktorn, denna spänning åstadkommer en ström, som ledes genom
elektro-magneternas lindningar i en sådan riktning, att den förstärker den remanenta
magnetismen. Denna förstärkta magnetism åstadkommer i sin ordning en starkare ström i
mag-netlindningen o. s. v., tills en gräns för
magnetismens tillväxt uppnås beroende
på, att järnets permeabilitet
(ledningsförmåga för de magnetiska
kraftlinjerna) avtager, ju mera det magnetiska
flödets täthet ökas. Vid Siemens’ första
»dynamoelektriska maskin» voro
mag-neterna kopplade i serie med den yttre
strömkretsen. I samma mån
strömstyrkan ökades, förstärktes således även
magnetismen, och därmed steg även den
spänning, som lämnades av maskinen.
Med denna anordning av magneterna
var dynamomaskinen icke lämpad för att lämna ström t. ex. till glödlampsanläggningar,
där det fordras konstant spänning vid varierande strömstyrka i den yttre kretsen. Om
man däremot anordnar en särskild strömkrets för magneterna, når man åtminstone
tillnärmelsevis detta resultat, emedan då magnetströmmen är mera oberoende av
belastningen. Detta kallas att anbringa magneterna i derivation eller shunt (grenledning), och
maskinen kallas en shuntdynamo till skillnad från den förstnämnda typen med magneterna i
serie med huvudströmkretsen, seriedynamon. Sättet att koppla magneterna i shunt
föreslogs först av Wheatstone år 1867 och användes av Brush vid hans båglampsmaskin år
1879 och av Siemens år 1880. Även vid shuntmaskinen sjunker emellertid polspänningen
vid stigande belastning på grund av bl. a. spänningsfallet i ankarets lindning, och man kom
därför på tanken att söka kombinera serie- och shuiitmaskinens egenskaper genom att
använda två lindningar för fältmagneterna, en i serie med huvudströmmen och en
annan, i vilken strömmen var oberoende av huvudströmmen. Denna senare
magnetlind-ning skall således lämna ett tillräckligt starkt fält för att dynamon skall ge den avsedda
spänningen i tomgång, under
det att serielindningen
åstadkommer den ökning i
fältstyrkan, som erfordras för att
kompensera för
spänningsfallet vid belastning. En sådan
anordning föreslogs först av
Deprez år 1881. Den av
huvudströmmen oberoende
mag-netlindningen tänktes därvid
matad från ett batteri eller
annan strömkälla. Förslaget
gav upphov till den omedelbart därefter allmänt införda s. k. kompoundlindningen, som
består dels av en serielindning och dels av en shuntlindning, matad direkt av
dynamomaskinen. Fig. 50 a visar de olika systemen för magnetspolarnas anordning.
Kompoundlindningen hade länge stor användning vid dynamomaskiner för
elek
a. Serielindning.
b. Shuntlindning.
c. Kompoundlindning.
Fig. 50 a. Olika sätt för magnetfältets matning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
