Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Elektriska maskiner, av A. D. Widström - Likströmsmaskiner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
ELEKTRISKA MASKINER.
nästa förenas medelst lödning till från varandra isolerade kopparlameller R, böjda i
rät vinkel och stickande ut genom ringen på dess andra sida, där de bilda maskinens
kommutator. Utrymmet mellan den lindade ringen och den del av kommutatorn, som
ej användes för strömuttagningen, utfylles av en ring av trä. I centrum av ringen är
axeln fästad väl isolerad mot lamellerna R. Mot kommutatorn släpa borstar, bestående
av ett knippe mjuka koppartrådar. Grammes första maskin med ringankare hade
permanenta magneter, hans första likströmsmaskin av den »dynamoelektriska» typen
konstruerades år 1872. Fig. 57 visar den s. k. verkstadstypen, en förbättrad upplaga, som
framträdde år 1873.
Trumankaret. Då ringinduktorn lämnade alla dittills kända ankarkonstruktioner
långt efter sig, blev detta en sporre för andra arbetare på området att söka inhämta det
försprång Gramme sålunda vunnit. Genom uppfinningen av trumlindningen år 1874
lyckades detta också för v. Hefner-Alteneck hos firman Siemens & Halske.
Trumankaret kan närmast sägas vara en vidare utveckling av det bekanta Siemensska
H-an-karet; emellertid är det lättare att förklara dess anordning och verkningssätt, om vi som
utgångspunkt välja den Grammeska ringlindningen.
Den yttre formen av järnkärnan är en cylinder, och de inducerade ledningarna äro
även vid trumlindningen förlagda utefter ankarets cylindriska yta. De inducerade
spänningarnas riktning är under f. ö. samma förutsättningar desamma som vid ringankaret,
se fig. 54. För att spänningarna i ledarna skola samverka, gjordes, som vi erinra oss, vid
ringlindningen förbindningen så, att varje ledares bortre ända förbands med den
närliggande ledarens främre ända. En härva (d. v. s. den del av lindningen, som ligger
mellan 2 kommutatorlameller) består således i enklaste fall av 1) en förbindning från en
kommutatorlamell n:r 1 till ledarens främre ända, 2) den inducerade ledaren vid
ankarets omkrets och 3) en förbindelse från den inducerade ledarens bortre ända genom
ringankarets inre till nästa lamell n:r 2. Se fig. 58 a. Nästa härva börjar vid lamell mr 2
med en förbindelse till nästa inducerade ledare o. s. v. runt hela ankaret tills den sista
härvans slutförbindning anslutes till lamell n:r 1, därigenom görande lindningsspiralen
fullständig. Vid
trumlindningen är nu den
ändringen vidtagen, att
förbindningarna från en
ledares bortre ända icke
göras till nästa ledares
främre ända, utan
dragas tvärs över ankarets
bortre sida över till en
diametralt belägen
ledares bortre ända och
från denna ledares
främre ända till nästa lamell
av kommutatorn. Här
äro således två st. ledare, i vilka den inducerade spänningen är riktad åt motsatta håll,
förenade till en härva genom en förbindning på den från kommutatorn vända sidan av ankaret,
och man behöver således icke draga fram några förbindelseledningar genom detsamma. En
härva vid trumlindningen (se fig. 58 b) består således av: 1) en förbindelse från lamell
Fig. 58. Ringlindning och trumlindning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
