56 ELEKTRISKA MASKINER. nästa förenas medelst lödning till från varandra isolerade kopparlameller R, böjda i rät vinkel och stickande ut genom ringen på dess andra sida, där de bilda maskinens kommutator. Utrymmet mellan den lindade ringen och den del av kommutatorn, som ej användes för strömuttagningen, utfylles av en ring av trä. I centrum av ringen är axeln fästad väl isolerad mot lamellerna R. Mot kommutatorn släpa borstar, bestående av ett knippe mjuka koppartrådar. Grammes första maskin med ringankare hade permanenta magneter, hans första likströmsmaskin av den »dynamoelektriska» typen konstruerades år 1872. Fig. 57 visar den s. k. verkstadstypen, en förbättrad upplaga, som framträdde år 1873. Trumankaret. Då ringinduktorn lämnade alla dittills kända ankarkonstruktioner långt efter sig, blev detta en sporre för andra arbetare på området att söka inhämta det försprång Gramme sålunda vunnit. Genom uppfinningen av trumlindningen år 1874 lyckades detta också för v. Hefner-Alteneck hos firman Siemens & Halske. Trumankaret kan närmast sägas vara en vidare utveckling av det bekanta Siemensska H-an-karet; emellertid är det lättare att förklara dess anordning och verkningssätt, om vi som utgångspunkt välja den Grammeska ringlindningen. Den yttre formen av järnkärnan är en cylinder, och de inducerade ledningarna äro även vid trumlindningen förlagda utefter ankarets cylindriska yta. De inducerade spänningarnas riktning är under f. ö. samma förutsättningar desamma som vid ringankaret, se fig. 54. För att spänningarna i ledarna skola samverka, gjordes, som vi erinra oss, vid ringlindningen förbindningen så, att varje ledares bortre ända förbands med den närliggande ledarens främre ända. En härva (d. v. s. den del av lindningen, som ligger mellan 2 kommutatorlameller) består således i enklaste fall av 1) en förbindning från en kommutatorlamell n:r 1 till ledarens främre ända, 2) den inducerade ledaren vid ankarets omkrets och 3) en förbindelse från den inducerade ledarens bortre ända genom ringankarets inre till nästa lamell n:r 2. Se fig. 58 a. Nästa härva börjar vid lamell mr 2 med en förbindelse till nästa inducerade ledare o. s. v. runt hela ankaret tills den sista härvans slutförbindning anslutes till lamell n:r 1, därigenom görande lindningsspiralen fullständig. Vid trumlindningen är nu den ändringen vidtagen, att förbindningarna från en ledares bortre ända icke göras till nästa ledares främre ända, utan dragas tvärs över ankarets bortre sida över till en diametralt belägen ledares bortre ända och från denna ledares främre ända till nästa lamell av kommutatorn. Här äro således två st. ledare, i vilka den inducerade spänningen är riktad åt motsatta håll, förenade till en härva genom en förbindning på den från kommutatorn vända sidan av ankaret, och man behöver således icke draga fram några förbindelseledningar genom detsamma. En härva vid trumlindningen (se fig. 58 b) består således av: 1) en förbindelse från lamell Fig. 58. Ringlindning och trumlindning.