Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Elektriska maskiner, av A. D. Widström - Likströmsmaskiner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62
ELEKTRISKA MASKINER.
siva järnkärnan, hade trådringen dock även betydande olägenheter. Dels var det svårt
att ge densamma tillräcklig mekanisk stadga, dels fyllde den runda tråden endast
ungefär tre fjärdedelar av ringens tvärsnitt, och dels måste ju kraftlinjerna, då de gå genom
ringen, delvis passera även luftmellanrummet mellan trådarna, vilket onödigtvis ökar
ringens magnetiska motstånd. Gülcher använde i sitt ringankare fyrkantiga i stället
för runda trådar, vilket innebär en förbättring i alla dessa avseenden. Weston byggde
ankarets järnkärna av tunna skivor av plåt, varigenom således järnet blev fullkomligt
kontinuerligt i kraftlinjernas genomgångsriktning och delat endast vinkelrätt mot
induktionens riktning. Vid denna anordning förhindras virvelströmmars uppkomst
i lika hög grad som vid trådankaret. Järntvärsnittet fylles på tänkbarast fullständiga
sätt, och möjlighet ges till en fullt tillfredsställande mekanisk byggnad av ankarets
järnkärna, varigenom denna detalj av ankarets konstruktion fick sin slutgiltiga lösning.
Vid Westons ankare, se fig. 62, voro plåtarna försedda med utspringande tänder,
ungefär som vid Pacinottis ring, vilket underlättade överförandet av drivkraften från
lind-ningarna till ankarets järnkärna. Emellertid kvarstod även här en stor del av det glatta
ankarets olägenheter; dels var det nödvändigt att använda bandage för att hålla kvar
ankarets härvor mot centrifugalkraftens inverkan, dels måste luftgapet (avståndet mellan
polernas yta till järnkärnans yta) vara stort för att ge rum för lindningarna, och vidare
uppstodo avsevärda virvelströmsförluster i lindningarna vid större maskiner med grova
ledningar. Massiva stavar med mera än c:a 5 mm. bredd kunde icke gärna användas;
då man måste använda grövre ledningar, såg man sig därför nödsakad att övergå till
kablar, sammansatta av flere trådar, vilket innebar en avsevärd komplikation.
Alla dessa svårigheter löstes på ett synnerligen lyckligt sätt av J. Wenström, som
anbringade ankarlindningen i slutna eller halvöppna spår i ankarplåten, nära ankarets
yttre omkrets. Härigenom kunde luftgapet reduceras till vad som av mekaniska skäl
var nödvändigt, för att ankaret skulle kunna fritt rotera mellan polerna. Ledningarna
utsättas endast för obetydliga krafter från magnetfältet, emedan dettas täthet i ankarets
spår är synnerligen liten, och problemet beträffande drivkraftens överförande från
lind-ningen till ankaret är därmed bragt ur världen. Av samma skäl kunna massiva ledare
av stor tvärsektion användas, utan att man behöver befara uppkomsten av avsevärda
virvelströmmar. Bandage för lindningens fasthållande bliva ävenledes överflödiga, och
ankarets yttre erbjuder praktiskt taget en enda sammanhängande järnyta, inom vilken
lindningen ligger väl skyddad mot mekanisk åverkan. I fig. 63 visas en ritning av J.
Wenströms dynamo typ B 1 (i själva verket är detta den andra enligt Wenströms
konstruktion utförda maskinen). Konstruktionen i sin helhet är även
anmärkningsvärd, i det den såväl ur synpunkten av den magnetiska kretsens och de mekaniska
kon-struktionsdetaljernas anordning som dessas samband med varandra står framför
flertalet av samtida dynamomaskiner. Visserligen gick Wenström något för långt i sin
strävan att minska luftgapets längd och därmed det för detsamma erforderliga
ampèrevarv-antalet å magneterna, varigenom den s. k. armatur- eller ankarreaktionens inflytande blev
allt för stort. Med den bättre förståelse för hithörande förhållanden, som sedan vanns,
hade man emellertid, med bibehållande i huvudsak av den av honom införda anordningen
av lindningen, ett medel i sin hand att på lämpligt sätt avpassa luftgapets längd och för
detsamma erforderliga magnetiserande ampèrevarv efter armaturreaktionen, under det
att man vid det glatta ankaret av mekaniska skäl i allmänhet var tvungen att göra
luftgapet större än eljest skulle vara nödvändigt.
Dessa förbättringar av järnkärnans anordning kunde i lika hög grad tillämpas vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
