Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Elektriska maskiner, av A. D. Widström - Likströmsmaskiner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64
ELEKTRISKA MASKINER.
Fig. 65. Indnktor vid en Edison-generator.
Fig. 64. Ändförbindningar vid en
Siemens’ generator.
Fig. 66. Ankarhärvor enligt Eickemeyer.
med ett varv per härva, bestå ändförbindningarna av tunna från varandra isolerade
kopparskivor, försedda med framspringande öron, till vilka lindningens stavar anslutas,
se fig. 65.
En i samma grad tillfredsställande anordning vid trådlindade trumankare åstadkoms
först några år senare genom Alioths härvlindning av år 1885 och Eickemeyers
omkring 1888. Den form, som den sistnämnde gav åt ankarhärvorna, är i princip densamma,
som nu användes vid likströmsmaskiner. En härva för ett trumankare, utförd enligt
Eickemeyers metod, visas av fig. 66. Härvorna lindas icke direkt på ankaret, utan i
en mall eller lindningsform och isoleras
omsorgsfullt var för sig, innan de
anbringas på sin plats. Den i fig. 66 visade
härvan är avsedd för ett glatt
trumankare och erinrar i utseendet om
härvan i det Siemensska stavankaret, fig. 64.
Aven här äro härvornas ändar så for-,
made, att de bilda två delar, som ligga
i olika plan, varigenom korsningar
undvikas. Genom användande av på
förhand färdiglindade och isolerade, sins
emellan lika ankarhärvor, blev trum-
lindningen med avseende på symmetri jämbördig och beträffande möjligheten av
god isolering överlägsen ringlindningen, vid vilken färdiglindade härvor naturligtvis icke
kunna användas, och härigenom avgjordes den långvariga tävlingen mellan dessa
två lindningstyper slutligen till trumlindningens förmån.
Förbättringar i magnetfältets konstruktion. Samtidigt med utvecklingen av
ankaret pågick arbetet med att söka giva den magnetiska kretsen den lämpligaste
formen. Detta stötte på mycket stora svårigheter, då man ännu under nära 15 år, sedan
Gramme konstruerat sin första dynamo, icke hade någon fullt klar föreställning om
förhållandet mellan den kraft, som driver kraftlinjerna genom den magnetiska kretsen och
motståndet hos denna. Redan Earaday hade visserligen uttalat, att kraftlinjerna vid en
magnet, omgiven av luft, voro analoga med de elektriska strömbanorna vid ett galvaniskt
batteri, nedsänkt i vatten, och år 1873 framhöll Rowland, att den elementära lagen
för den magnetiska kretsen måste likna den ohmska, och formulerade den även på detta
sätt för ett speciellt enkelt fall (en ringformig magnet med fullständigt sluten magnetisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
