Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Elektriska maskiner, av A. D. Widström - Likströmsmaskiner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LIKSTRÖMSMASKINER. FÖRBÄTTRINGAR I MAGNETFÄLTETS KONSTRUKTION.
65
krets), men man var fortfarande långt ifrån i stånd att kunna beräkna kraftlinjeflödet i en
magnetisk krets av den mera komplicerade art, som dynamomaskinen erbjuder. År 1882
och 1883 bearbetades problemet av Bosanquet, som införde den nu brukliga benämningen
»magnetomotorisk kraft» för det verksamma ampèrevarvtalet i analogi med
elektro-motoriska kraften vid den elektriska strömkretsen, och som även uppställde formler
för beräkning av en magnetisk krets, där de ingående delarna hava olika permeabilitet
och area. Men ännu år 1884 hade S. P. Thompson anledning att skriva: »Vi behöva en
ny vetenskapsman, som kan göra detsamma för den magnetiska strömkretsen, som
Ohm för 50 år sedan gjorde för den elektriska.» Under åren 1885 och 1886 lämnade Kapp
ett viktigt bidrag till problemets lösning genom att angiva metoden för att beräkna
det magnetiska motståndet för varje del av den magnetiska kretsen för sig, nämligen
luftgap, ankare och fältmagneter, och addera dessa motstånd till ett resulterande
motstånd för hela den magnetiska kretsen. Han gav även empiriska regler för att beräkna
variationerna i detta motstånd vid olika magnetism. Kapps metod kunde emellertid
naturligtvis ge endast ett mycket approximativt resultat, emedan, som vi veta, det
magnetiska motståndet i de ferromagnetiska delarna icke är konstant, utan varierar med
tätheten, och dessutom det totala kraftlinjetalet på grund av läckningen icke är
detsamma i kretsens olika delar.
I maj 1886 slutligen publicerade bröderna John och Edward Hopkinson en metod,
varigenom man exakt kunde beräkna antalet kraftlinjer i ankaret, när man kände den
magnetiska kretsens material och dimensioner. Tillvägagångssättet bestod i att beräkna
en särskild magnetiseringskurva för varje särskild del av den magnetiska kretsen;
den resulterande magnetiseringskurvan för kretsen i sin helhet erhölls genom att för
ett visst värde å kraftlinjeflödet genom ankaret addera de för varje del av kretsen
erforderliga magnetomotoriska krafterna (ampèrevarven). Med detta beräkningssätt
kunde man taga full hänsyn såväl till permeabilitetens förändring vid olika tätheter som
till läckningen. Det blev sålunda möjligt att på förhand från konstruktionsritningarna
beräkna kraftlinjetalet i ankaret och därmed även den i detsamma inducerade
spänningen vid olika strömstyrkor i magnetlindningen, eller omvänt den magnetisering,
som behövdes för att erhålla en viss spänning.
Bröderna Hopkinsons beräkningsmetod för den magnetiska strömkretsen gav en
mäktig impuls åt utvecklingen. Förut fanns knappast någon rationell
konstruktionsprincip för dessa delar av dynamomaskinen; man laborerade åtminstone delvis med
föreställningar, som övertagits från de permanenta magneterna, och ansåg t. ex., att
magne-ternas längd och antal hade ett avgörande inflytande på magnetfältets styrka. Det är
i detta hänseende intressant att jämföra t. ex. Edison-maskinen, sådan den såg ut intill
år 1884, se fig. 67, med sina 6 långa elektromagneter nedtill förenade till två massiva
polskor av gjutjärn (en större Edison-typ använde t. o. m. 8 st. magnetkärnor, vardera
nära 2.5 m. långa) med den förbättrade Edison-typen av år 1888, se fig. 68. (Att andra
konstruktörer redan tidigare kanske mer intuitivt kunde åstadkomma en långt
förnuftigare anordning av det magnetiska fältet, visar dock Wenströms konstruktion av
år 1882, fig. 63.)
Bland den stora mångfald goda typer av dynamomaskiner, som till stor del
med tillämpning av bröderna Hopkinsons beräkningsprinciper tillverkades omkring år
1890, torde böra nämnas Kapps dynamomaskiner, utförda av Crompton, Johnson och
Phillips m. fl.; »Manchester dynamon», konstruerad av Hopkinson; Siemens & Halskes
och Schuckerts dynamomaskiner i Tyskland; Browns konstruktioner, utförda av Oer-
5—220535. Uppfinningarnas bok- IU.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
