Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Elektriska maskiner, av A. D. Widström - Likströmsmaskiner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LIKSTRÖMSMASKINER. DEN HOMOPOLÄRA LIKSTRÖMSMASKINEN.
73
lindningen. Man måste således erkänna, att kommuteringspolen erbjuder en ur praktisk
synpunkt sett mera tilltalande lösning än t. ex. Sayers eller Ryans lindning.
Emellertid började man vid slutet av 1890-talet att mera ingående studera själva
kommuteringsproblemet, om vilket man dittills hade haft tämligen dunkla begrepp.
Värde-fulla teoretiska undersökningar gjordes av bl. a. Steinmetz och experimentella sådana
av Parshall och Hobart. Man fann härvid, att det var möjligt att vid normala
maskiner åstadkomma tillfredsställande kommutering utan alla yttre hjälpmedel, således även
utan tillhjälp av någon inducerad kommuterande elektromotorisk kraft, endast genom
att hålla ankarhärvans självinduktionsspänning inom vissa gränser och genom
användande av lämpliga kolborstar. Kommuteringspoler, liksom den utbredda
kompensa-tionslindningen, kommo därför tillsvidare att betraktas som en onödig komplikation
eller som en nödfallsutväg, som ibland tillgreps för att rädda en eljest misslyckad
konstruktion. Man ansåg, att det vid en väl konstruerad maskin var uppvärmningen och icke
kommuteringen, som satte gräns för den effekt, som maskinen kunde lämna.
Men än en gång skulle åsikterna i detta hänseende ändras. I den mån behovet av
allt större och mera hastigt gående dynamomaskiner (stora motorgeneratorer och
snabbgående ångturbingeneratorer) började göra sig gällande, kom man underfund med, att
även denna regel hade undantag. Det i maskinen alstrade värmet lyckades man på ett
allt mera effektivt sätt bortskaffa genom att anordna god ventilation av ankare och
fält-lindningar, och i samma grad som konstruktionerna i detta avseende förbättrades,
började kommuteringen åter att övertaga rollen av begränsning för maskinens effekt. Man
blev då nödsakad att åtminstone i mera krävande fall begagna sig av de kända
hjälpmedlen för förbättrande av kommuteringen, nämligen i första hand kommuteringspolen
och den fördelade kompensationslindningen.
Fig. 77. Noeggeraths unipolära generator.
Schematisk bild.
Den homopolära likströmsmaskinen. Innan vi ingå på de resultat, som införandet
av dessa hjälpmedel ledde till, skola vi i korthet omnämna en maskintyp, som
visserligen ej fått större användning, men som
dock ur teoretisk synpunkt har anspråk på
intresse. I början av år 1905 framlade
Noeggerath (vid Gen. El. Co. i U. S. A.)
försöksresultaten för en likströmsgenerator
utan kommutator, avsedd för
direktkoppling till ångturbin och lämnande en effekt
av 300 kW vid 500 volt. Grundprincipen är
densamma som vid den första elektriska
generatorn, Faradays skiva, där, som vi
erinra oss, icke heller någon kommutator
erfordrades. Det nya vid Noeggeraths
generator är sättet att anordna flera
serie-kopplade ledare, varigenom högre spänning
kunde erhållas (även Faraday hade
före
slagit att för detta ändamål seriekoppla flera skivor). Denna s. k. homopolära
generator (homopolär = likpolig, emedan ledarna hela tiden skära kraftlinjefält av samma
polaritet) är anordnad som fig. 77 schematiskt visar. Ankaret består av en cylinder
av massivt järn, som nära sin omkrets är genomborrad i axiell led för att lämna
plats åt ledarna med deras isolering. Det yttre, stillastående magnetfältet omger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
