Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Elektriska maskiner, av A. D. Widström - Likströmsmaskiner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72
ELEKTRISKA MASKINER.
Fig. 76. 4-polig generator med
4 kommuteringspoler.
I stället för att kompensera armaturreaktionen kan man, som ovan antytts, dock
undvika största delen av dess olägenheter, om kommuteringen kan försiggå med
bors-tarna i neutralläget. För att ernå detta har man använt sig av dels särskilda
kommu-teringspoler och dels speciella ankarlindningar. En sådan ankarlindning, som på sin
tid var rätt mycket använd, är den SAYER^ska (1892). Det karakteristiska för Sayers
lindning är, att förbindningarna från ankarhärvan till kommutatorn icke gå direkt till
denna, utan först fram genom ankaret och förlagda
i samma spår som ankarlindningen. Dessa
kommu-tatorförbindningar, som alltså utgöra en del av den
vid kommuteringen kortslutna härvan, läggas så i
förhållande till polerna och den kortslutna härvan,
att denna senare vid kommuteringen ligger i
neutralläget, under det att kommutatorförbindningarna
ligga under polen. I dessa förbindningar induceras
då den spänning, som behöves för gnistfri
kommu-tering. Dessa speciella kommutatorförbindningar
öka ej ankarmotståndet så mycket, alldenstund de
äro strömförande endast då tillhörande lameller
beröras av borstarna, och deras kopparvikt är i vanliga
fall endast Vs å 1 4 av den övriga ankarlindningens,
men Sayers lindning är ganska besvärlig att
utföra och tar i anspråk rätt mycket av det
dyr
bara lindningsutrymmet i ankaret. Den har också numera kommit ur bruk.
Med användande av kommuteringspoler, vilka föreslogos av flera konstruktörer,
Menges 1884, Wenström före 1890, Fischer-Hinnen m. fl., avser man att skaffa ett
lämpligt kommuteringsfält för den kortslutna härvan mitt emellan huvudpolerna,
varigenom en förskjutning av den kommuterande härvan mot ena polkanten skulle kunna
undvikas. Principen för dessa polers anordning visas av fig. 76. Polen förses med en
serielindning i ändamål att kommuteringsfältet skall tilltaga i styrka i samma mån som
strömmen i ankaret och därmed den erforderliga kommuteringsspänningen växer. För
att finna vilken polaritet kommuteringspolen skall hava, behöva vi endast erinra oss, att
den kortslutna härvan vid en generator skall föras framåt i rörelsens riktning för att
komma i ett fält, som understödjer kommuteringen. Om vi bibehålla samma beteckningar
och rotationsriktning m. m. som i fig. 71, finna vi därför, att kommuteringspolen skall
hava samma polaritet som den mötande polkanten, d. v. s. den övre skall vara en N-pol
och den undre en S-pol. Men tvärmagnetiseringen sökte ävenledes åstadkomma en N-pol
vid ankarets övre och en S-pol vid dess undre sida, och tvärmagnetiseringen på ankaret
motverkar alltså lindningen på kommuteringspolen. Det är därför tydligt, att lindningen
på kommuteringspolen måste innehålla flera ampèrevarv än ankarlindningen, emedan
den dels måste motverka ankarets hela tvärmagnetisering och därutöver åstadkomma
ett fält av lämplig styrka för kommuteringen, vilket fält skall gå i motsatt riktning mot
det fält, som ankarströmmen vill åstadkomma. Ampèrevarvtalet på
kommuterings-polerna blir således snarare större än t. ex. ampèrevarvtalet vid den RvAN’ska
kompen-sationslindningen, men å andra sidan gäller det nu att upphäva tvärmagnetiseringen
endast vid en liten del av ankaromkretsen. Kommuteringspolens järnkärna får därför en
ganska liten tvärgenomskärning, så att kopparmängden i lindningen blir avsevärt mindre
liksom lindningsarbetet även är mycket enklare än vid den utbredda kompensations-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
