Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Elektriska maskiner, av A. D. Widström - Växelströmsmaskiner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄXELSTRÖMSMASKINER. TREFASGENERATORN.
79
ning. Ganz & Co. använde inre, roterande fältmagneter, och ankaret var ett s. k.
polankare, där ankarhärvorna i likhet med magnetspolarna voro lindade på utskjutande,
polliknande delar av det av stansade plåtar sammansatta ankaret. Siemens & Halskes
första alternator utfördes med roterande skivankare; senare övergick firman till ett
utförande med inre roterande fält och en yttre stillastående Grammelindning. Ferranti
byggde en maskin med roterande skivankare. Mordey använde likaledes skivankare,
men ett stillastående sådant, vilket möjliggjorde en enkel anordning av fältmagneterna
med en enda magnetspole.
Enfasgeneratorerna fingo rätt stor användning först för båglampsbelysning och
senare för den nya glödlampan, i synnerhet sedan växelströmstransformatorn hade börjat
införas (1883). Man kunde nu generera strömmen med ganska hög spänning, lämplig
för överföring på större avstånd, och sedan med tillhjälp av den enkla transformatorn,
vilken icke har några rörliga delar och behöver föga tillsyn, åstadkomma den låga
spänning, som lamporna krävde. För arbetsöverföring bibehöll emellertid likströmssystemet
ännu sin överlägsenhet. Hopkinson hade visserligen både teoretiskt och praktiskt visat,
att enfasgeneratorn kunde användas även som motor, men den hade som sådan många
olägenheter: den var icke självstartande, utan måste först på ett eller annat sätt bringas
upp till full hastighet, innan den kunde inkopplas och avge arbete, och den behövde även
likström för magnetmatningen. Det var först genom flerfassystemet som kraftöverföring
med växelströmsmaskiner löstes på ett tillfredsställande sätt.
Trefasgeneratoru. Med en flerfasgenerator menar man en generator, som alstrar
flera växelströmmar av samma frekvens, men förskjutna i fas i förhållande till varandra.
Då numera så gott som alla flerfasmaskiner utföras för trefasiga växelströmmar, skola
vi i det följande inskränka oss till sådana. En trefasgenerator alstrar således i samma
ankare tre växelströmmar (av samma styrka), som äro fasförskjutna 1/3 period (eller 120
elektriska grader motsvarande Vs av omkretsen vid en tvåpolig maskin) i förhållande till
varandra. Benämningen »fas» användes i överförd bemärkelse även om själva lindningarna.
Strömmen i fas n:r 2 uppnår således
sitt positiva maximivärde Vs period
senare än strömmen i fas n:r 1, och på
samma sätt inträffar det positiva
maximivärdet i fas 3 en tredjedels period
senare än i fas 2, såsom åskådliggöres
av de tre sinuskurvorna i fig. 84.
Grammes förut beskrivna
växelströmsgene-rator var således ett slags fyrfasmaskin;
emellertid förstod Gramme icke att
förena de olika strömkretsarna till ett
gemensamt system. Lindningarna i en
trefasgenerator hopkopplas
huvudsak
ligen enligt två principer, nämligen antingen enl. fig. 85 i s. k. Y- eller stjärnkoppling
eller också enligt fig. 86 i A- (delta) eller triangelkoppling. Det skulle emellertid icke vara
lämpligt att i verkligheten anordna lindningarna såsom fig. 85 och 86 schematiskt antyda,
emedan den till en fas hörande lindningen skulle få för stor bredd i förhållande till
poldelningen. Man använder i stället ett annat sätt, som utan att medföra någon nämnvärd
komplikation reducerar spolens bredd från 2 3 till 3 av poldelningen, såsom framgår
Fig. 84. Strömmar i trefassystemet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
