- Project Runeberg -  Uppfinningarnas bok / III. Elektricitetens användning /
87

(1925-1939) [MARC] With: Sam Lindstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Elektriska maskiner, av A. D. Widström - Växelströmsmaskiner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

VÄXELSTRÖMSMASKINER. HASTIGHETSREGLERING. 87

en hastighet, som svarar mot skillnaden mellan dessa båda varvantal, d. v. s. 750 varv
per min. Frekvensen i rotorlindningen blir alltså densamma, som om rotorn stode stilla
i ett fält, som roterar med 750 varv per min. Men ett fyrpoligt fält åstadkommer
tydligen vid denna hastighet en ström av 25 perioder, vilket således är frekvensen hos
den ström, som tillföres statorlindningarna hos motorn II. Hastigheten hos II blir vid
25 perioder och 4 poler = ——eller ävenledes 750 varv per min., vilket bevisar, att vårt
2

antagande beträffande hastigheten var riktigt. Som allmän regel gäller, att två
tandem-kopplade motorer få den hastighet, som svarar mot summan av deras poltal. Genom att
välja olika poltal hos de två maskinerna kan man således erhålla tre olika hastigheter.
En kombination av en fyr- och en sexpolig motor ger hastigheter, svarande mot 4,
6 och 10 poler eller 1 500, 1 000 och 600 »synkrona» varv vid 50 perioder. I allmänhet är
det dock icke lämpligt att använda den största hastigheten, vilken er hålles, då den mindre
motorn (»bimotorn») användes ensam, medtagande huvudmotorn i tomgång. Om flera
än två hastigheter önskas, brukar man i stället utföra endera eller båda motorerna med
tvåhastighetslindning; i det senare fallet kan man erhålla ända till sex olika hastigheter
genom att använda huvudmotorn dels ensam och dels i kaskadkoppling med bimotorn.

Fasförskjutningen och dess kompensering. Det har redan förut omnämnts, att
det roterande fältet hos en induktionsmotor måste uppehållas medelst en från nätet
upptagen magnetiseringsström, som är 90° fasförskjuten efter den tillförda spänningen.
Det induktiva motståndet hos motorns lindningar bidrager även det i avsevärd grad att
öka fasförskjutningen hos strömmen. Den wattlösa ström, som motorn behöver,
minskas väl med belastningen, men icke i proportion mot denna, emedan den egentliga
mag-netiseringsströmmen hela tiden är nära konstant. Den wattlösa strömmen utgör
således vid små belastningar proportionsvis större del av den totala, varav följer, att
fasförskjutningen mellan ström och spänning ökas vid avtagande belastning. Vid t. ex.
en motor om 150 kW motsvarar fasförskjutningen en effektfaktor av omkr. 0.92 vid full
och 0.85 vid halv belastning; vid en mindre motor, t. ex. på 15 kW, är effektfaktorn c:a
0.85, 0.7 och 0.5 vid resp, hel, halv och fjärdedelsbelastning. Alldenstund den tillförda
effekten är proportionell mot produkten av ström, spänning och effektfaktor, äro vid en
fasförskjutning motsvarande effektfaktorn 0.92 endast 92 % av strömmen wattström,
eller som man även kan säga, till följd av fasförskjutningen tar den ovannämnda 150
kW:s motorn -i- eller ungefär 9 % mera ström från nätet, än den skulle göra, om ingen
0.92

fasförskjutning förefunnes. Detta innebär ju en viss olägenhet, som dock ej är av allt
för stor betydelse. Vid stora induktionsmotorer, som ständigt gå nära fullbelastade,
spelar därför den wattlösa strömmen, som motorn upptager, ingen större roll. Annat blir
förhållandet vid en sådan anläggning som t. ex. en mekanisk verkstad med motordrivna
arbetsmaskiner, där de enskilda induktionsmotorerna dels äro av mindre storlek och
dels längre tider gå med liten belastning eller i tomgång. I detta fall kan
genomsnitts-effektfaktorn lätt nog sjunka till 0.7 eller därunder. Detta betyder således, att
anläggningen tar en ström från nätet, vilken är — d. v. s. c:a 43 % större än som skulle be-

hövas, om fasförskjutningen vore fullt kompenserad. Dessa 43 % större ström
representera visserligen icke ett i motsvarande grad ökat effektbehov, alldenstund
strömökningen åstadkommes av en wattlös strömkomposant, men den kräver en motsvarande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Oct 2 00:03:08 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/uppfbok/3/0099.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free