Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Elektriska maskiner, av A. D. Widström - Växelströmsmaskiner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄXELSTRÖMSMASKINER. ENFASKOMMUTATORMOTORN.
107
sationslindningen. (Rotationen i kompensationsfältet liksom pulsationsinduktionen
från huvudfältet åstadkomma ingen spänning mellan borstarna.) Denna genom
rotationen alstrade motelektromotoriska kraft måste upphävas av en motsvarande spänning
från nätet, varav följer att kompensationsfältet, som alstrar denna spänning, måste växa
i samma mån som hastigheten ökar. Kompensationsfältet är med avseende på tiden i
det närmaste 90° fasförskjutet i förhållande till strömmen eller i förhållande till
huvudfältet, alldenstund detta senare ligger i fas med strömmen. Då de båda fälten även i
rummet ligga förskjutna 90° i förhållande till varandra, bilda de tillsammans ett roterande
fält, som blir likformigt, när båda fälten äro lika stora. Detta inträffar, när motorn kommit
upp i synkron hastighet. I detta avseende skiljer sig repulsionsmotorn från seriemotorn,
där intet roterande fält kan komma till stånd. Repulsionsmotorn skall således utföras
med kontinuerligt järn i statorn. Vid synkronism roterar fältet med samma hastighet
som ankaret, och ledarna skäras icke av några kraftlinjer, eller, som man också kan säga,
pulsations- och rotationsspänningarna i varje härva upphäva varandra. Detta gäller
Fig. 120. Seriemotor med
kortsluten kompensationslindning.
Fig. 121. Repulsionsmotor.
även de av borstarna kortslutna härvorna, så att kommuteringsförhållandena vid och
i närheten av synkronism äro lika gynnsamma som vid en likströmsmaskin.
Alldenstund statorn har jämnt fördelat järn, kan man med tillhjälp av en enda
sta-torlindning erhålla samma magnetisering av ankaret, som vid den nyss beskrivna
anordningen åstadkommes av magnetlindningen och kompensationslindningen i förening.
Denna nya statorlindnings axel blir då sned i förhållande till borstarnas axel, och man
kommer således till ungefär samma anordning som vid den Thomsonska
repulsionsmotorn, dock med den skillnaden att denna senare hade utpräglade poler, vilket icke är
lämpligt, emedan därigenom uppkomsten av det roterande fältet hindras.
Om borstarna ställas så, att deras axel kommer vinkelrätt mot statorlindningens
magnetiseringsriktning, kan, som vi förut sett, induktionen icke åstadkomma någon
ström i ankarlindningen, och alltså uppstår heller ingen vridkraft. Först när borstarna
skjutas något ur det vinkelräta läget, kan ström induceras, och ett kraftpar uppstår.
Om borstarna förskjutas ytterligare, ökas kraftparet så småningom till ett maximum,
som börjar avtaga, när förskjutningsvinkeln närmar sig en halv poldelning, samt blir
noll, när borstarnas axel sammanfaller med magnetiseringens riktning. I detta läge
induceras visserligen en stark ström i den kortslutna ankarlindningen, men då strömmarna
på ömse sidor om polmitten gå åt motsatta håll, uppstår intet resulterande kraftpar.
Repulsionsmotorn kan alltså startas och dess kraftpar regleras medelst
borstförskjutning. Den riktning, i vilken motorn sätter sig i gång, beror på åt vilket håll borstarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
