Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Elektriska maskiner, av A. D. Widström - Transformatorer och omformare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRANSFORMATORER OCH OMFORMARE. VÄXELSTRÖM TILL LIKSTRÖM.
121
Fig. 140. Resulterande ström i en konverters
ankarlindning.
med tillhjälp av synkronmotorn kompensering av eventuellt förekommande
fasförskjutning på trefasnätet åstadkommas. Så länge ett elektricitetsverk, som omformar
trefasström till likström, fördelar huvudsakligen den sistnämnda strömarten, och
således trefasströmmen till allra största delen användes för drift av verkets egna
motorgeneratorer, kan fasförskjutningen i allmänhet hållas inom tillåtna gränser. I den
mån abonnenternas direkta förbrukning av trefasström växer, ökas emellertid i regel
fasförskjutningen, och härmed vinna även de skäl, som tala för användande av
synkrona motorgeneratorer, i styrka. Detta är anledningen till, att den synkrona
motorgeneratorn på senare tid vunnit terräng på den asynkronas bekostnad. En bidragande
orsak härtill är, att man ägnat mera uppmärksamhet åt och även lyckats förbättra
denna maskins förmåga att starta som induktionsmotor.
Konvertern. Omformning av växelström till likström kan naturligtvis även
anordnas enligt samma princip, som använts vid likströmstransformatorn, d. v. s. man
kan på samma ankare anbringa en
växelströmslindning ansluten till
släpringar och en likströmslindning
ansluten till en kommutator. Redan
tidigt (Wolmsley 1885) kom man
emellertid på den tanken att använda
en gemensam lindning för båda
strömarterna. Man försåg en vanlig
likströmsmaskin med två släpringar
anslutna till lämpliga punkter av
an-karlindningen och kunde då
samtidigt taga ut likström och
växel
ström från maskinen, om den drevs som generator, eller också driva likströmssidan
som motor och belasta den på växelströmssidan som generator eller omvänt. Vid
utställningen i Frankfurt 1891 visades flera dylika maskiner, av vilka dock flertalet
användes för omvandling av likström till växelström. Sin stora praktiska betydelse har
emellertid »konvertern» fått för omformning av trefasig växelström till likström,
särskilt i Förenta staterna, där även det huvudsakliga arbetet på fullkomnandet av denna
maskintyp utförts. I Europa har man i allmänhet givit motorgeneratorn företräde.
Den i konverterns ankarlindning cirkulerande växelströmmen är en motorström
och går således i motsatt riktning mot den inducerade spänningen, under det att
Ekströmmen såsom varande generatorström går i samma riktning som denna. Då
växelströmmen och likströmmen hava gemensam ankarlindning, upphäva de varandra, dock
endast delvis. I medeltal pr pol räknat är visserligen växelströmmens styrka lika stor
som likströmmens, men under det att den senare är lika stor i alla ankarledarna, är detta
icke fallet med växelströmmen; i somliga ledare är den större och i andra mindre än
likströmmen. Den resulterande strömstyrkan, som är skillnaden mellan likström och
växelström, har således i en del ledare »motorriktning» och i en annan del
»generatorriktning» och är noll endast i de ledare, som ligga på gränsen mellan dessa områden.
Detta åskådliggöres av fig. 140, där sinuskurvan anger växelströmmens fördelning
under en pol och den brutna linjen likströmmens. Den verkliga strömfördelningen
framkommer som skillnaden mellan dessa båda kurvors ordinator. Det är tydligt, att
strömmen i ankaret på detta sätt blir mycket mindre än i en vanlig likströmsgenerator, som
avger samma strömstyrka vid kommutatorn. Omvänt kan således en konverter vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
