- Project Runeberg -  Uppfinningarnas bok / III. Elektricitetens användning /
126

(1925-1939) [MARC] With: Sam Lindstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Elektriska maskiner, av A. D. Widström - Transformatorer och omformare

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

126

ELEKTRISKA MASKINER.

över varandra lagrade fält, det ena med tre gånger så många poler som det andra, t. ex.
ett tvåpoligt och ett sexpoligt. Statorn har en enda lindning, som således genomgås av
både den trefasiga och den enfasiga strömmen, men uttagen från lindningen äro så
an-bragta, att mellan uttagen för 50-periodig ström de 162/3 periodiga spänningarna
upphäva varandra och vice versa. Denna omformare är billigare och har bättre
verkningsgrad än motorgeneratorn för samma ändamål.

Likriktare. Omformning av växelström till likström kan även ske, utan att den
elektromagnetiska induktionen tages till hjälp. Man använder då en omkopplare eller
en ventil, som tillåter strömmen att passera endast i en riktning.

Den roterande likriktare n. Detta är samma apparat, som var i bruk
redan vid de allra första likströmsmaskinerna. I Siemens’ H-induktor t. ex. rättvändes
den i ankaret alstrade växelströmmen med tillhjälp av den tvådelade kommutatorn
och omvandlas sålunda till en likriktad pulserande ström. Om man i analogi härmed
från ett växelströmsnät uttager ström till ett par släpringar, som äro förbundna med var
sin av lamellerna till en tvådelad kommutator, kan man från dessa lameller med ett par
diametralt mot varandra placerade borstar erhålla en sådan pulserande ström. Villkoret
är, att kommutatorn drives synkront, d. v. s. gör ett varv för varje full period av
växelströmmen, och att likströmsborstarna äro så placerade, att de passera från den ena
lamellen till den andra i det ögonblick växelströmmen är noll. Den synkrona rotationen
åstadkommes genom att kommutatorn drives medelst en synkronmotor inkopplad till
samma växelströmsnät, varifrån strömmen till likriktaren tages. En roterande likriktare
av denna typ bygges av Siemens-Schuckert för omformning av trefasväxelström.
Likriktaren, som har 12 släpringar och en kommutator med 24 lameller, anslutes till
trefasnätet över en transformator, som på sekundärsidan är sexfasig. Den utföres i storlekar
upp till 6 kW.

Till denna klass hör även den oscillerande likriktaren eller pendellikriktaren. Denna
består av ett ankare, som medelst en växelströmsmagnet försättes i synkrona
svängningar, och som sluter och även öppnar en kontakt i det ögonblick, då växelströmmen
är noll. Dessa apparater användas för galvaniska ändamål och för laddning av små
batterier. Storleken överstiger sällan några kilowatt. I allmänhet kan man säga, att
dessa mekaniska likriktare, ehuru verkningsgraden är ganska tillfredsställande, ha ett
rätt begränsat användningsområde på grund av svårigheten att vid större strömstyrkor
undvika alltför stark gnistbildning vid kontakterna.

Elektrolytiska likriktare. Man har funnit, att en elektrolytisk cell
(en sådan består av tvenne strömledare, elektroder, nedsänkta i en lösning, som kan
sönderdelas av strömmen, en s. k. elektrolyt. Den elektrod, genom vilken strömmen
föres till elektrolyten, kallas anod, den elektrod, där strömriktningen är från elektrolyten
till elektroden, kallas katod}, där den ena elektroden utgöres av aluminium, har en
egenskap, som kan utnyttjas för rättvändning av växelström. En ström kan nämligen utan
svårighet passera från elektrolyten till aluminiumelektroden, men röner däremot ett
betydligt motstånd i den andra riktningen. Denna verkan framträder tydligast när
elektrolyten är alkalisk (vanl. användes en lösning av ammoniumborat) och beror på att
en olöslig hinna av aluminiumhydroxid, som motstår en spänning av 450 å 530 volt,
ut-fälles på aluminiumanoden, under det att ingen dylik hinna bildas (eller en eventuellt
befintlig hinna upplöses), när aluminiumplåten utgör den negativa polen (katoden).
Om en sådan cell inkopplas i en växelströmsledning, skulle således endast den ena halv-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Oct 2 00:03:08 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/uppfbok/3/0138.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free