Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Det elektriska ljuset, av K. J. Laurell - Inledning - Bågljuset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BÅGLJUSET. HISTORIK.
145
serna. Vid båglamporna har ej tagits hänsyn till de förluster, som erhållas genom de
erforderliga seriemotstånden, varför de angivna värdena vid dessa äro något högre än
de, som erhållas i praktisk drift.
Av ovanstående tabell framgår, att de nuvarande elektriska lamporna böra
avsevärt kunna förbättras, innan den teoretiska gränsen för ljusutbytet tillnärmelsevis
uppnås.
Då belysningsteknikens viktigaste mål kan sägas vara uppfinnandet av en lampa,
i vilken den största möjliga del av den tillförda energien omsättes till ljus, följer av
det föregående, att ett medel måste uppfinnas, varigenom de mörka strålarna
avskärmas. Man skulle härigenom kunna erhålla en ljuskälla, som för samma
energiförbrukning lämnar c:a 10 gånger så mycket vitt ljus som de bästa nu tillgängliga
lamptyperna.
Att nedlägga arbete och kostnad på utvecklandet av den med hänsyn till
ljusutbytets storlek lockande monokromatiska ljuskällan, d. v. s. en lampa, som endast
utstrålar gröngult ljus av våglängden 0.55 tusendels mm., är utan tvivel ändamålslöst,
då denna ljuskälla ej uppfyller de fordringar, som i kvalitativt hänseende måste ställas
på ett artificiellt ljus, som skall kunna ersätta det naturliga ljuset, solljuset.
BÅGLJUSET.
Historik. Upptäckten av det elektriska bågljuset sammanfaller i det närmaste
med tidpunkten för Voltas upptäckt av den galvaniska stapeln, nämligen år 1800. Detta
år kan sägas utgöra en vändpunkt i elektroteknikens utvecklingshistoria.
Voltasta-peln, som bestod av ett större eller mindre antal serie- eller parallellkopplade
koppar-zinkelement, utgjorde en efter dåtida förhållanden mycket kraftig strömkälla. Vid
experimenterandet med sin av 2 000 plattpar bestående voltastapel upptäckte Sir
Hum-phry Davy år 1808, att om tvenne i ledningskretsen insatta kol långsamt avlägsnas
från varandra, en intensivt lysande ljusbåge erhålles. Davy betjänade sig därvid av
små spetsade träkol, vilka förut glödgats och avkylts i kvicksilver, för att genom det
inträngande kvicksilvret bliva bättre ledande. Under förutsättning att kolen äro
placerade horisontellt, erhålles en bågformad ljusflamma mellan desamma. Härav
namnet ljusbåge. Vid en annan placering av kolen erhålles ej denna form, men
ifrågavarande benämning bibehålies för varje liknande strömövergång’’ i gaser,
oberoende av ljusbågens utseende. Vid närmare undersökning fann man, att en ljusbåge
kunde erhållas vid ett relativt litet antal element, nämligen 25—30 stycken. Vid en
spänning mindre än den, som motsvarar detta antal, kunde ej någon ljusbåge utbildas
mellan kolelektroderna.
Som ljusbågskol visade sig det av Davy använda träkolet mindre lämpligt, då
detsamma mycket hastigt förbrukades. Betydligt bättre för ifrågavarande ändamål
var det av Foucault 1844 föreslagna retortkolet, som erhålles vid lysgasfabrikationen.
Båglampskolen utföras numera fabriksmässigt på samma sätt som kolen till
galvaniska element enligt Bunsens metod, varigenom ett mera likformigt material erhålles.
Grove och Casselmann visade, oberoende av varandra, att man kunde erhålla en
betydligt längre ljusbåge och ett lugnare ljus, om kolen indränktes med vissa
saltlösningar. Dessa kol utgöra förebilden till de nu mest använda s. k. effektkolen.
Till följd av kolspetsarnas fortgående förtäring växer avståndet dem emellan och
10—220535. Uppfinningarnas bok. III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
