Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Det elektriska ljuset, av K. J. Laurell - Bågljuset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
DET ELEKTRISKA LJUSET.
blir slutligen så stort, att strömmen icke längre kan ledas över. Men redan vid mindre
avstånd är bågen orolig; det i början vita och stadiga ljuset antager en blåaktig färg
och blir fladdrande. För att erhålla en bestående ljusbåge är det därför icke nog att,
sedan kolspetsarna fått beröra varandra, inställa dem på ett visst inbördes avstånd.
Detta avstånd måste bibehållas oförändrat, såvida det i ljusbågen alstrade ljuset skall
kunna erhålla praktisk användning.
Ifrågavarande problem, att erhålla en automatisk jrammatning av kolen, har i hög
grad intresserat ett stort antal uppfinnare, vilket haft till följd, att under årens lopp
en mängd mer eller mindre lämpliga konstruktioner framkommit. Problemet kan först
år 1878 sägas vara fullständigt löst, då v. Hefner-Alteneck detta år konstruerade
den efter honom benämnda differentiallampan, vilken oklanderligt reglerade kolen även
vid seriekoppling av ett större antal lampor. Regleringsmekanismen vid flertalet nu
använda båglampor är i princip baserad på denna uppfinning. Den närmast vår tid
liggande utvecklingen av båglamporna kännetecknas huvudsakligen av en strävan
efter mera fulländade konstruktioner och mera ekonomiska kolsorter (effektkol).
Oaktat de moderna båglamporna uppvisa en mycket god ekonomi, uttryckt i normalljus
per watt, vilken åtminstone vid de större enheterna överträffar alla andra elektriska
ljuskällors, ha desamma under de senaste åren allt mer undanträngts av
halvwatts-glödlamporna. Numera hava båglampor med såväl vanliga kol som effektkol, vad den
allmänna elektriska belysningen beträffar, huvudsakligen historiskt intresse. För
vissa speciella ändamål såsom till strålkastare etc. användas fortfarande båglampor.
Under de första utvecklingsåren av det elektriska ljuset ha de båda ljuskällorna,
glödlampor och båglampor, på ett mycket fördelaktigt sätt kompletterat varandra, i det
att glödlampan till att börja med endast kunde utföras med en ljusstyrka av högst 50
normalljus, då däremot båglampan normalt utfördes från ett par hundra till flera tusen
normalljus styrka.
Samtidigt med att kolbåglamporna utvecklades och fulländades, ha en del andra
båglampor kommit till praktisk användning, såsom kvicksilverbåglampan
(Cooper-Hewitt 1901), magnetitlampan (Steinmetz 1904), kvartslampan (Küch 1906),
Moore-lampan (1904) och glimmlampan (1918).
Ljusbågen. Vi ha i det föregående i korta drag följt den elektriska ljusbågens
historia. Som redan påpekats, anordnade Davy vid sina experiment elektroderna
horisontellt. Då vi nu skola övergå till att studera utseendet av en ljusbåge och dess
arbetssätt, förutsätta vi däremot, att kolstavarna äro placerade vertikalt, vilket
mon-teringssätt så gott som uteslutande användes vid de vanliga båglamporna.
Då det är omöjligt att med blottade ögon betrakta de glödande kolspetsarna,
begagnar man till skydd ett mörkt glas. Ännu bättre kan man dock lära känna
förloppet, om man genom en svagt förstorande lins kastar en bild av ljusbågen på en skärm.
För att en lugnt brinnande ljusbåge skall erhållas, förutsättes följande anordning.
Det till batteriets positiva pol anslutna övre kolet (anoden) är utfört som s. k. vekkol
med en central urborrning, fylld med en blandning av grafit och vattenglas. Det undre
kolet (katoden) är anslutet till strömkällans negativa pol och utfört som homogenkol
med en yttre diameter mindre än det övre kolets. Dessa olika diametrar betingas av
att pluskolet avbrännes fortare än minuskolet. Vi urskilja lätt följande zoner i själva
ljusbågen, vilka schematiskt återgivas å fig. 159. En inre, violett lysande kärna a,
vilken i form av en upp- och nedvänd kon förbinder anodens A s. k. krater medkatodens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
