Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Det elektriska ljuset, av K. J. Laurell - Bågljuset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152
DET ELEKTRISKA LJUSET.
kupor vanligen användas, blir det praktiska ljusutbytet endast 2.o—2.4 Hlj. per watt
(sfäriskt medelvärde).
En stor olägenhet, som vidlåder användandet av effektkol, är att glaskupan
kraftigt nedsmutsas genom den rök, som bildas av salterna under ljusbågens inverkan.
Delvis kan denna nackdel avhjälpas genom att en kraftig ventilation av lampkupan
anordnas. Emellertid visar erfarenheten, att kuporna till effektbåglampor hastigare
nedsmutsas än vid de äldre båglamporna, och att desamma äro svåra att rengöra på grund av
gasernas etsande inverkan å glaset. Genom kupans nedsmutsning minskas ljusutbytet
lätt med 20—30 %. Ljusutbytet vid växelströmslampor är 20—25 % mindre än vid
likströmslampor. Effektbåglampor kunna ej användas inomhus på grund av den rök, som
bildas.
Fig. 161. Kopplingsscheina för serie-, shunt- och
differentiallampan.
Kolens reglering. På grund av den intensiva värmeutvecklingen vid ljusbågen
sker en förbränning av kolen genom inverkan av luftens syre. Brinntiden kan mer eller
mindre förlängas genom att
lufttillförseln på ett eller annat sätt
försvåras, exempelvis genom att förutom
den vanliga båglampskupan en inre
kring bågen lufttätt slutande
lampkupa användes. I varje fall skall
reg-leringsmekanismen vara så anordnad,
att kolspetsarna successivt
frammatas alltefter den hastighet, varmed
förbränningen sker. Beroende på
kolstiftens dimension varierar brinntiden
från 5—20 timmar vid öppna
båglampor och från 50—100 timmar vid
slutna båglampor. Beträffande regle-
ringsapparaten fordrar man givetvis, att den skall såväl frammata kolen alltefter deras
avbränning som tända lampan vid tillslagning av strömbrytaren. Regleringsmekanismens
hjärta kan man med fog säga utgöras av en elektromagnet, som antingen är inkopplad i
serie med ljusbågen vid serielamporna eller i parallell med densamma vid shuntlamporna.
Har elektromagneten två spolar, en i serie och en i parallell med ljusbågen, benämnes
lampan difjerentiallampa, vilken lamptyp mest användes. De tre olika kopplingssätten
visas schematiskt å fig. 161 a, b och c.
Flertalet äldre lampkonstruktioner arbetade som serielampor, vilka tyvärr endast
kunde brinna ensamma i varje ledningskrets. Till denna grupp höra de av Staite (1846),
Archerau (1848), Foucault (1849), Serrin (1860) m. fl. uppfunna båglamporna.
Serielampan har för närvarande endast historiskt intresse.
Vi återgå till fig. 161 a, som schematiskt visar strömspolens inkoppling. Arbetssättet
blir följande. Vid strömlös lampa ligger överkolet i kontakt med underkolet. Vid
inkoppling av lampan går strömmen genom spolen och magnetiserar den rörliga järnkärnan,
som därvid dragés uppåt. Då överkolet är fäst vid detta järnankare, kommer därvid en
ljusbåge att utbildas mellan kolspetsarna. Vid kolstiftens förbränning ökar ljusbågens
längd, varigenom strömmen minskas, överkolet måste då skjutas nedåt, eftersom
jämvikten mellan de mekaniska och magnetiska krafterna är störd, och denna sänkning sker,
till dess att strömmen återtagit sitt normala värde. Serielampan reglerar således på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
