Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Det elektriska ljuset, av K. J. Laurell - Bågljuset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156
DET ELEKTRISKA LJUSET.
frammatningen äger rum endast när mellanrummet blivit för stort, men upphör, när den
riktiga ställningen blivit uppnådd. Detta låter sig utan svårighet göra, och därmed
komma vi till de första självverkande regulatorerna för elektriskt bågljus. Redan på
1850-talet, således före dynamomaskinens uppfinning, kom Foucault-Duboscqs serielampa
till användning för åstadkommande av elektriskt ljus.
Denna lampa, som var försedd med tvenne urverk, det ena för kolens sammanförande
och det andra för deras avlägsnande från varandra, var emellertid behäftad med många
ofullkomligheter. Den undergick år 1859 en väsentlig
förbättring genom Serrin, vars regulator med åtskilliga
senare vidtagna detaljförändringar erbjuder så stora
företräden, att den väl kunnat uthärda tävlan med de nyare
apparaterna för samma ändamål, så vitt dessa nämligen
äro avsedda för blott en lampa i samma ledning. Serrins
med seriereglering försedda lampa har ock med mycken
fördel blivit använd för elektriska fyrapparater.
I denna lampa (fig. 165) finnes icke mer än en
hjulmekanism för kolspetsarnas rörelse. Den övre kolhållaren
är genom armen y fäst vid en uti hylsan B innesluten
stång, som genom sin och kolhållarens sammanlagda
tyngd ständigt har benägenhet att glida nedåt. Den å
dess nedre del anbragta kuggstången A ingriper därvid
uti kugghjulet F, så att en vid valsen G fäst stålkedja,
löpande över rullen J, samtidigt drager den undre
kolhållaren uppåt. Kolen närmas sålunda till varandra.
Den elektriska strömmen inkommer genom lamphusets
botten och passerar kring den där liggande
elektromag-neten E, som attraherar ankaret Z, vilket då drager
stången US nedåt, varvid stycket K och rullen J medfölja, så
att stålkedjans nedre fäste sänkes. Denna vrider då
kugghjulet F åt motsatt håll, så att kuggstången A och
därmed även övre kolspetsen höjes. Kolen avlägsnas således
nu från varandra, och ljusbågen bildas till lagom längd.
Det övre kolets nedsjunkande hindras nu av spärrtanden
d, som ingriper i hjulmekanismen och hejdar dess vidare
rörelse. Men då övre kolet förtärts så mycket, att
avståndet mellan spetsarna och därmed även motståndet
i strömbanan blivit så stort och strömstyrkan så försvagad, att
elektromag-neten icke längre förmår kvarhålla ankaret Z, så lösryckes detta av fjädrarna
r och den till stångens K höjning verkande dragningen i stålkedjan 1, som genom
hjulet F utövas av motvikten A. Övre kolspetsen börjar då följaktligen att sjunka och
den nedre stiger, såsom ovan beskrivits. Fjädrarnas spänning regleras genom
ställskruven b, och detta kan ske så fint, att även den minsta ändring i strömstyrkan förmår
bringa hjulverket i rörelse och ljusbågen sålunda bibehålies vid oförändrad styrka och
plats. Denna lampa brinner därför mycket lugnt och jämnt, men till följd av sin
konstruktion måste den alltid stå lodrätt och kan icke begagnas för växelströmmar.
Den fortgående utvecklingen av båglampornas mekanism medförde, att urverket
för kolspetsarnas sammanförande utelämnades och ersattes av strömmens egen förmåga
b
Fig. 165. Serrins båglampa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
