Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Elektriska kraftstationer, av E. M. Andreason - Ställverksapparater - Överspännings- och överströmsskydd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STÄLLVERKSAPPARATER. ÖVERSPÄNNINGS- OCH ÖVERSTRÖMSSKYDD.
355
Fig. 383. Däm pspole.
Fig. 384. Hornås k ledare i
verksam het.
slungas tillbaka ut på kraftledningen, där dess energi, sedan den måhända flera gånger
reflekterats fram och åter mellan linjens ändpunkter, så småningom förtäres genom de
ohmska förlusterna. I kraftstationen intränger endast en mindre del av laddningen med
avtrubbad spänning. För att avleda den mot
stationen inträngande och av drosselspolarna hejdade
överspänningen till jord brukar man stundom på
spolarnas linjesida placera s. k. åskledare av olika slag.
Dessa äro apparater, som man avsiktligt utfört med
svagare isolering än anläggningen i övrigt, detta för
att försäkra sig om, att urladdningen vid
uppträdande överspänningar skall ske just här och ej inom
andra delar av anläggningen, där den ju kunde
åstadkomma stor förödelse. De vanligaste bland
åsk-ledarna, gnistgapen, kunna antingen utgöras av ett
enda gnistgap, såsom fallet i allmänhet är med den
vanliga hornåskledaren eller av flera efter varandra
anordnade gap, såsom vid den s. k. rull- eller vals-
åskledaren. Alla äro byggda på den principen, att gnistgapet så inställes, att
överslag ej kan äga rum vid den normala driftspänningen utan först vid en av inställningen
beroende, högre spänning. Har emellertid på grund av en överspänningsurladdning en
ljusbåge eller gnistbildning kommit till stånd i luftgapet, är dettas motstånd därigenom
så reducerat, att ström från anläggningen själv, s. k. maskinström, följer efter. Är
systemets nollpunkt direkt jordförbunden eller om överslag samtidigt äger rum i gnistgapen på
tvenne faser skulle alltså en kortslutning inträffa, om inga särskilda åtgärder vore
vidtagna däremot. För att begränsa strömrusningen inkopplar man därför i serie med
gnistgapen ohmska motstånd, s. k. dämpmotstånd.
Induktiva motstånd äro ej lämpliga för detta ändamål,
enär deras motståndsvärde ökas med periodtalet av den
spänning, för vilken de utsättas. Avsedda att verka
reducerande på den relativt lågfrekventa maskinströmmen,
som söker medfölja i ljusbågen, skulle de därför komma
att erbjuda ett allt för stort motstånd mot den med
hög frekvens oscillatoriskt försiggående högspänning
s-urladdningen.
Den vanliga hornåskledaren består av tvenne nedtill
på kort avstånd från varandra ställda horn av metall, av
vilka det ena kopplas till den ledning, som skall skyddas,
och det andra till jord. På endera sidan om detsamma
är dämpmotståndet infört. Vid inträffande tillräckligt
hög överspänning inträder nere vid gapets trängsta del
ett överslag i form av en ljusbåge, bildad av
överspänningens laddning och efterföljande maskinström, och
genom elektrodynamisk verkan samt den uppvärmda luftens stigkraft drives
densamma allt högre upp mellan hornen, såsom framgår av fig. 384, som visar ett horngap i
verksamhet. Då bågen stigit så högt upp, att driftspänningen ej längre förmår underhålla
densamma, brytes den, och om överspänningen blivit avledd till jord kan ej heller någon
ny ljusbåge komma till stånd. Vid höga driftspänningar kunna ljusbågarna i hornåsk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
