Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Elektriska kraftstationer, av E. M. Andreason - Ställverksapparater - Elektriska regulatorer, spec. automatiska spänningsregulatorer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STÄLLVERKSAPPARATER. ELEKTRISKA REGULATORER.
363
Fig. 392. Regleringsreostat.
kontaktarm, som utgör apparatens ena pol. Reostaten inkopplas i strömkretsen på
sätt som av kopplingsschemat fig. 435 framgår. Kontaktarmens läge bestämmer alltså
storleken av det motstånd, som är inkopplat, ocb vid dess förflyttning sker därför en
reglering av magnetiseringsströmmen och
generatorspänningen. Vid direkt
handmanövrering, som är det vanligaste, är kontaktarmens
axel försedd med ett handhjul. Sådana
reosta-ter, som äro införda i större
växelströmsgene-ratorers magnetströmkrets, hava ju i
allmänhet att reglera relativt stora strömstyrkor.
Deras motståndssatser utföras därför ofta av
gjut järnsslingor, och på grund av
kontaktbor-starnas storlek och tryck kan kontaktarmens
kringvridning erbjuda så stort motstånd, att
direkt handmanövrering ej längre är lämplig.
Man betjänar sig då för rörelsens
åstadkommande av en motor eller elektromagnet, som
manövreras med tillhjälp av tryckknappar.
Detta manöversätt tillgripes stundom även för
mindre regulatorer, som måste så placeras i
förhållande till manöverplatsen, att mekanisk
kraftöverföring till dem ej med fördel kan
komma till användning.
Reostater av ovan omnämnda slag kunna naturligtvis även användas för
automatisk reglering, varvid kontaktarmens rörelse åstadkommes av en automatiskt verkande
anordning. Vi skola här nedan omnämna några av de vanligaste automatiska
spän-ningsr egula tor erna.
Voigt & Haeffner’s automatiska spänningsregulator. Denna särdeles enkla och
åtminstone förr mycket använda automatiska spänningsregulator visas schematiskt
av fig. 393, inkopplad i magnetströmkretsen till mataremaskinen för en
växelströms-generator. Dess yttre utseende återgives av fig. 394. Såsom av den schematiska bilden
framgår, äro från det av trådspiraler utförda motståndet uttag gjorda till en serie
kontakttrådar, som hava avtagande längd och därför nå olika djupt i ett omkring dem
anordnat kärl, innehållande kvicksilver. Kärlet är fästat vid en järnkärna, omgiven av
en solenoid, vilken matas med den spänning, som skall regleras. Då kärlet befinner sig
i sitt översta läge, äro alla kontakttrådarna nedskjutna i kvicksilvret. Hela motståndet
är då kortslutet och magnetiseringsströmmen alltså den största möjliga. När
järnkärnan är neddragen till sitt nedersta läge, stå alla trådarna med sina ändar ovan
kvicksilverytan. Hela motståndet är därvid inkopplat, och matarens magnetiseringsström
den minsta möjliga. Kärlets och järnkärnans vikt samt solenoidens dragkraft å den
senare äro utbalanserade genom en hävarm, utrustad med en skj utvikt, som är så
avpassad, att full balans råder, då spänningen är den riktiga. Inom det rörelseområde
kärnan besitter, har dess läge i solenoiden intet nämnvärt inflytande å den magnetiska
dragkraftens storlek, utan denna bestämmes enbart av strömstyrkan i solenoiden, d. v. s.
av generatorspänningen. Stiger denna, dragés kärnan längre ner i solenoiden.
Härigenom förorsakas, att en eller flera av kontakttrådarna lämna kvicksilvret, varigenom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
