Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Telegrafi, av H. Blomberg - Telegrafledningarna - Kablar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TELEGRAFLEDNINGARNA. KABLAR.
667
vända detta för kabelteknikens utveckling så ytterst betydelsefulla material.
Gutta-perkan blev nämligen snart det allmänt använda isolationsmedlet. Den är också
synnerligen lämpad för detta ändamål, äger en mycket hög isolerande förmåga, är formbar vid
ej alltför hög temperatur, samtidigt som den kan motstå de stora trycken på havsbottnen
vid den där rådande låga temperaturen. Den angriper dessutom ej kopparn. Däremot
tål den ej att ligga länge i luften.
År 1846 började Werner v. Siemens i Tyskland försök med framställning av
gutta-perkaisolerade kablar. Året därpå nedlagda jordkablar visade sig emellertid snart
obrukbara, beroende på ofullkomligheter i framställningssättet, men efter några års experiment
hade han utarbetat metoder, enligt vilka fullt driftsäkra kablar kunde tillverkas.
Wheatstone hade 1840 väckt förslag om nedläggande av en kabel tvärs över Engelska
kanalen, vilket dock ej kom till utförande. Denna plan återupptogs senare av Brett,
vilken år 1850 gjorde det första försöket att utlägga en kabel mellan Dover och Calais.
Kabeln utgjordes av en 2 mm tjock koppartråd omgiven av ett mycket tjockt
guttaperka-hölje utan någon som helst skyddande armering utanpå. Den var på lämpliga avstånd
försedd med blyvikter, som skulle kvarhålla den vid bottnen.
Kabeln utlades till hela sin längd, men någon telegrafförbindelse
erhölls ej över densamma; den hade troligen brustit redan vid
utläggningen. Brett avskräcktes emellertid ej av det
miss-1 yckade försöket. Sedan nytt kapital anskaffats, tillverkade
han en ny, betydligt kraftigare och armerad kabel. Den
innehöll fyra var för sig guttaperkaisolerade koppartrådar,
tillsammans omgivna av ett lager tjärad hampa och utanpå detta
av ett lager järntrådar, lagda i spiral, fig. 702. Utläggningen av denna kabel
försiggick på hösten 1851 med lyckligt resultat, bch i november öppnades den så erhållna
telegrafförbindelsen mellan England och Frankrike för allmän trafik.
Denna kabelnedläggning blev av den största betydelse, då genom densamma blev
bevisat, att undervattensförbindelser av betydande dimensioner voro tekniskt möjliga.
Under de följande åren utfördes också ett flertal kabelförbindelser av liknande
omfattning, såsom mellan England och Belgien resp. Holland, mellan Sverige och Danmark
(1854), i Medelhavet och Svarta havet. Försök att genom Medelhavet förbinda Europa
med Afrika misslyckades dock på grund av de oerhörda havsdjupen.
Fig. 702.
ündervattens-kabeln Dover-Calais 1851.
Fig. 703. Oceankabel (»allbrittiska» kabeln).
Sjökablarnas konstruktion. Kabeln mellan Dover och Calais var också
betydelsefull i det avseendet, att dess konstruktion blev normgivande för senare tillverkade
sjökablar. Visserligen ha sjökablarna
konstruerats ganska olika alltefter de
ändamål, de skola fylla, och det är därför
svårt att ange något för alla gemensamt
konstruktionsschema. I stort sett ha de
dock utförts på följande sätt.
Ledaren (se fig. 703) bildas vanligen av flera kring varandra vridna koppartrådar
och omgives av flera lager guttaperka, mellan vilka lägges s. k. chatterton-compound,
vilken är en blandning av 3 delar guttaperka, 1 del trätjära och 1 del harts.
Guttaperka-isolationen omlindas med tjärat jutegarn, och utanpå detta lägges en armering av
gal-vaniserad ståltråd. Denna omlindas oftast med ett nytt lager av jute som skydd mot
rost. Då ytterligare armering är behövlig, såsom i fråga om de kabelpartier, vilka ligga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
