Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Telegrafi, av H. Blomberg - Telegrafledningarna - Luftledningar - Kablar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
666
TELEGRAFI.
hindra, att stolparna angripas av röta, och för att således öka deras livslängd
impregnerar man dem i särskilda impregneringsanstalter med kopparvitriol eller kreosot.
Stolpar av järn och betong ha även i enstaka fall kommit till användning.
Stolparna placeras vanligen på ett avstånd av c:a 60 m från varandra. De tagas så
långa, att den nedersta tråden kommer på en viss minsta höjd över marken, i allmänhet
ej lägre än 3 m. I brytpunkter stagas stolparna med stag eller strävor.
Trådarna uppläggas i isolatorernas skåror och spännas i vissa stolpar, de s. k.
spänn-stolparna (vanligen var åttonde stolpe), så att en lämplig nedhängning i de olika spännen
erhålles. I spännstolparna fastlägges tråden medelst spännhankar, i bärstolparna
fast-hålles den i isolatorernas toppränna, som överbindes, så att tråden kan löpa fritt i
densamma. Nedhängningen måste avpassas så, att vid köld, då tråden sammandrager sig, den
mekaniska påkänningen i tråden ej blir större, än vad den kan tåla utan att
formför-ändras.
Då stolparna endast uppbära ett fåtal ledningar, fästas isolatorerna på krokar direkt
i stolpen. Vid större antal ledningar placeras de i stället i rader på tvärreglar av järn
eller trä på stolpen.
Telegraflinjerna framdragas oftast utefter lands- och järnvägar, där de äro lätt
åtkomliga för inspektion.
Jordförbindelsen. För att kunna telegrafera över en enkeltrådig ledning, det må
vara en luftledning eller en kabel, måste på varje station en effektiv jordförbindelse
anordnas, genom vilken strömmen med minsta möjliga motstånd ledes ned i jorden. För
detta ändamål nedgräves i marken under grundvattenytan en stor jordplåt av koppar,
med vilken telegrafapparaternas ena ledningssida förbindes.
Kablar.
Kabeltekniken kan räkna sina anor ända från år 1836, då Schilling-Cannstatt i
Petersburg nedlade den första undervattenskabeln i Neva för telegrafering med den av
honom konstruerade nåltelegrafen. Från detta första försök till våra dagars väldiga
sjökabelförbindelser, vilka omspinna hela jorden och ögonblickligen sätta de mest
avlägsna världsdelar i kommunikation med varandra, ligger naturligtvis en ofantlig
utveckling. Oerhörda tekniska svårigheter ha härunder måst övervinnas, och misslyckade
försök följde i början tätt efter varandra. Dessa gå vo emellertid värdefulla, om ock
dyrköpta lärdomar för det fortsatta arbetet. Framgångarna växte också, och allt större
och större avstånd överkorsades. Genom kabelföretagens stora dimensioner och de
väldiga kapital, som stodo på spel och ofta gingo förlorade, genom arbetets oerhörda
betydelse och genom de äventyrligheter, som många gånger inträffade, innan man nådde
målet, utgör sjökabel väsendets utveckling det kanske mest spännande och
allmänintressanta kapitlet i telegrafiens historia.
Framställning och utläggning av de första sjökablarna. På 1840-talet började
såväl Wheatstone i England som Morse i Amerika att syssla med kabelproblemet och
utförde även en del kablar. Största svårigheten var att finna ett lämpligt
isolations-medel. Wheatstone försökte år 1845 att använda guttaperka, vilket han ansåg äga de
erforderliga egenskaperna, men med dåligt resultat. Han var likväl den förste att
an
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
