TELEGRAFLEDNINGARNA. KABLAR. 669 lyckligare. Genom kabeln stodo de båda fartygen hela tiden i telegrafisk korrespondens med varandra, Den 5 augusti ilandförde Agamemnon sin kabelände på Irlands kust, och Niagara sin på New Foundlands. Den första atlantkabeln var lagd. Den engelska tidningen Times innehöll två dagar senare det första av Field från Amerika sända telegrammet, och några dagar därefter började den reguljära telegramtrafiken. Jublet på båda sidor om Atlanten var stort, tyvärr förstummades det snart. Telegraf -signalerna blevo allt svagare, och den 1 september var förbindelsen fullständigt bruten, sedan 800 telegram hade befordrats över densamma. Kabeln förblev obrukbar. Orsaken var isolationsfel, troligen beroende på, att man använt för hög spänning vid telegrafe-ringen, och att kabeln före utläggningen fått ligga för länge i luften, varigenom gutta-perkan angripits. 22 millioner kronor, som kabeln kostat, voro bokstavligen kastade i sjön. Det man förlorat i pengar, hade man dock vunnit i erfarenhet. Man hade erhållit bevis för, att en telegrafförbindelse över Atlanten var praktiskt utförbar, och under den korta tid, telegraferingen kunnat pågå, hade mer än tillräckligt tydligt ådagalagts det ofantliga värdet av en dylik förbindelse. Den väldiga oceanen hade under denna tid ej skilt de båda världsdelarna från varandra på samma sätt som förut. Dessa fakta sporrade till nya ansträngningar. Engelska regeringen tillsatte nu en kommission av framstående tekniker och fysiker för utredande av orsakerna till misslyckandet. Denna angav 1860 de principer, enligt vilka en atlantkabel borde konstrueras, tillverkas och utläggas, samt lät dessutom utforska havsbottnen och fastställa den väg, en kabel lämpligen borde läggas. Field lyckades så småningom anskaffa nytt kapital, och en ny kabel beställdes. Den var 4 266 km lång, kostade 12.6 millioner kronor, och blev färdig i juni 1865. Den var betydligt kraftigare än 1857 års kabel, såväl i fråga om isolation som armering. Den vägde 980 kg per km, medan den gamla endast vägde 630 kg. Fig. 704 visar djup-vattenskabelns konstruktion. Den del av kabeln, som skulle ligga närmast kusterna och alltså var utsatt för större slitning, var försedd med ytterligare en armering av ståltrådslinor. Efter omsorgsfull provning inlastades kabeln på jättefartyget Great Eastern, och utläggningen började i slutet av juli 1865 från sydligaste Irland. Fartyget fördes av en svensk, kapten Anderson, och utläggningen övervakades av en del framstående elektriker såsom William Thomson och Varley. Efter flera olyckstillbud och sedan man utlagt 2 200 km, brast även denna kabel på 3 600 m djup. Alla försök att få upp kabeländen blevo resultatlösa, och Great Eastern måste återvända till utgångsorten. Misslyckandet av denna med så stor tillförsikt motsedda expedition var ett hårt slag för kabelbolaget. Man uppgav dock ej hoppet om att slutligen nå målet. Nytt kapital anskaffades, en ny kabel lik den gamla tillverkades omedelbart, och i slutet av juli 1866 började Great Eastern, som utrustats med mera ändamålsenliga maskinella anordningar, utläggningen av denna andra kabel. Under iakttagande av de yttersta försiktighetsmått, bland annat på grund av att man förmodade, att de talrika olycks-tillbuden under förra resan varit planlagda, fortgick utläggningen utan större svårigheter, och den 5 augusti kröntes äntligen arbetet med framgång. Då ilandfördes nämligen kabeln på New Foundland och sändes det första telegrammet på den nya förbin Fig. 704. Oceankabeln (1865).