Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Elektrisk bildöverföring, av H. Blomberg - 1800-talets kopieringstelegrafer - Fototelegrafering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
690
ELEKTRISK^ bildöverföring.
rasterstorlek varje bokstav om 10 mm2 uppdelad i bortåt 200 bildelement. En bildyta av
1 dm2 består av c:a 200 000 bildelement, d. v. s. 100 000 tecken. Om skriften är utförd
med mindre stil, än vad ovan antagits, måste rasterstorleken väljas i motsvarande grad
mindre, för att man skall erhålla tillräckligt noggrann reproduktion.
De vid de beskrivna kopieringstelegraferna använda elektromagnetiska
mottag-ningsapparaterna torde knappast, med undantag av Carbonelles, kunna arbeta med
större hastighet än 150 tecken i sekunden, under det att man med de elektrokemiska
torde komma upp till ungefär det dubbla. Man kan alltså vid de senare överföra 3
bokstäver i sekunden, under det att man med snabbskrifttelegrafer, som förut nämnts,
uppnår en hastighet av 15—20 bokstäver. Kopieringstelegrafernas underlägsenhet i
överföringshastighet ligger ju härmed i öppen dag.
Vid den angivna rasterstorleken kommer således en bildyta av 1 dm2 att kräva en
överföringstid av c:a 10 minuter med elektromagnetisk och 5 minuter med elektrokemisk
mottagning.
FOTOTELEGRAFERING.
Sändning med ljuselektrisk cell. Början av 1900-talet kan betecknas somen
vändpunkt för den elektriska bildöverföringstekniken. Med 1800-talets relativt föga utvecklade
elektrotekniska hjälpmedel hade den tidigare ej kunnat höja sig över de förut beskrivna
kopieringstelegrafernas ståndpunkt och ej nått någon egentlig praktisk användning.
Visserligen hade mer eller mindre fantastiska förslag framkommit att på ett mycket
mera genomgripande sätt lösa hela bildöverföringsproblemet; de hade dock i allmänhet
stannat på papperet.
Den förste, som tog itu med en allsidig undersökning av de tekniska möjligheter,
som vid denna tid förefunnos för att uppnå verkligt praktiskt användbara resultat inom
bildtelegrafien, var professor Arthur Korn i Tyskland. Under 1900-talets första år
började han sitt banbrytande arbete inom detta område, ett arbete, som mycket snart
förde honom till nya framgångsrika metoder, och som utgör den grund, på vilken den
moderna bildöverföringstekniken i stort sett bygger.
Korn inriktade sitt arbete på åstadkommande av känsligare och snabbare
arbetande mottagningsapparater än de dittills kända samt på utarbetandet av för överföring
av fotografier lämpade metoder. För uppnående av detta mål införde han för sändningen
användandet av ljuselektrisk cell och för mottagningen fotografisk registrering.
Principen för bildsändning med ljuselektrisk cell är den, att bilden uppdelas i ett
stort antal småelement, vilkas ljusvärden med tillhjälp av en ljuselektrisk cell omsättas
i elektriska strömmar, vilkas styrka motsvarar resp, ljusvärde. Dessa variabla strömmar
tjäna sedan i mottagaren till sammansättning av en ny bild.
Redan år 1902 lyckades Korn att enligt denna princip överföra fotografier. Som
ljuselektrisk cell använde han härvid en selencell.
År 1873 hade engelsmännen Smith och May upptäckt, att ämnet selen i sin grå,
kristalliniska modifikation har den egendomliga egenskapen, att dess elektriska
ledningsförmåga varierar med den belysning, för vilken det är utsatt. I mörker är sålunda selenets
motstånd för strömmen stort, men i ljus däremot mycket mindre. Ju starkare
belysningen är, desto mindre är motståndet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
