Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Elektrisk bildöverföring, av H. Blomberg - Fototelegrafering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FOTOTELEGRAFERING.
691
Mycket snart efter det att denna selenets Ijuskänsliga egenskap blivit känd, uppstod
på sina håll förhoppningar om, att man här hade fått ett hjälpmedel att på ett enkelt
sätt lösa det elektriska fj ärrseendets problem, förhoppningar vilka dock aldrig blevo
realiserade. Selenet har nämligen långt ifrån de egenskaper, som erfordras härför.
Den förste, som gjorde verkliga försök att använda selen för bildöverföring, var
engelsmannen Bidwell år 1881. Bidwell utgick från den i kopieringstelegraferna
vanliga anordningen med bilden, som endast var i svart och vitt, upplindad kring en
roterande vals. I stället för ett kontaktstift, som släpade över bildytan och uppdelade bilden,
använde han en ljusstråle, som inföll på valsen och under dennas rotation och samtidiga
axiala förskjutning punkt för punkt genomlyste hela bilden. Inuti valsen, som var av
glas, och i ljusstrålens väg var anbragt ett stycke selen i form av en särskilt utbildad
cell. Denna bestod av en liten isolerande platta, kring vilken tvenne metalltrådar voro
upplindade i en dubbel spiral med varven tätt intill, men isolerade från varandra. Mellan
trådarna, som tjänstgjorde som cellens elektroder, var selen igjutet. Denna anordning
var vidtagen för att erhålla en stor genomskärningsyta och härmed, trots selenets dåliga
ledningsförmåga, ett måttligt motstånd i cellen.
Selencellen var inkopplad mellan ett batteri och den till mottagaren förande linjen.
Vid valsens rotation kom den på cellen genom den transparenta bilden infallande
ljusstrålen att alltefter bildens mörka och ljusa partier bliva svag eller stark och cellens
motstånd härvid stort eller litet. Den till mottagaren utgående strömmen från batteriet
blev därför omväxlande svag och stark.
Som mottagare använde Bidwell en elektrokemisk mottagare av förut beskriven
typ, vilken registrerade de inkommande strömimpulserna. Då man med en dylik
mottagare endast kunde markera svart (eller rättare svagt blått) och vitt, hade Bidwell
endast tanke på att överföra rent svarta och vita bilder.
Fig. 726- Principen för bildsändning med ljuselektrisk cell.
Korns selensändare. Den av Bidwell angivna selenmetoden för bildsändning
upptogs av Korn, men för honom stod det klart, att den utgjorde ett utmärkt medel för
överföring ej endast av svart- och-vitt-bilder utan även av fotografier. Selencellens motstånd
varierar nämligen ungefär proportionellt med belysningen, och man borde därför kunna
erhålla utgående strömmar,
vilka varierade i enlighet med
ett fotografis hela tonskala.
Det gällde alltså att konstruera
en tillräckligt känslig och snabb
samt för de variabla
strömmarna, och alltså ej endast för
strömstötar, reagerande
mot-tagningsapparat.
Redan år 1902 nådde Korn
en första praktisk lösning av
detta problem. Sändaren var i princip anordnad som Bidwells apparat och är
schematiskt framställd i fig. 726. Bilden är upplindad kring glascylindern C, vilken genom
ett driwerk hålles i rotation med jämn hastighet, samtidigt som den sakta förskjutes
utefter sin axel. Ljusknippet från en kraftig, konstant ljuskälla L (Korn använde
till en början en nernstlampa) sammanbrytes av linsen l, så att en punktformig
ljusstråle träffar bilden på cylinderytan. Inuti cylindern befinner sig den mellan linjen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
