Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Telefoni, av H. Blomberg - De första telefonförsöken - Hörtelefonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÖRTELEFONEN.
713
stångens båda ändar äro fästade på en resonanslåda. Platinakontakten på avsändaren
är över en ledningstråd, i vilken batteriet B är inkopplat, förbunden med solenoiden på
mottagaren.
Om man sjunger en ton i avsändarens ljud tratt, kommer luften i lådan och härigenom
även hinnan i vibrationer, varigenom kontakten omväxlande öppnas och slutes.
Motsvarande avbrott i strömmen genom mottagarens solenoid uppstå då, orsakande att en ton
utgår från järnstången i enlighet med Pages fenomen. Denna ton förstärkes genom
resonanslådan.
Strömslutningarna bero av
vibrationernas hastighet, alltså av
den avsända tonens
sväng-ningstal. Som synes av
figuren, äro apparaterna
försedda med telegrafnycklar och
elektromagneter för
utsändande av lystringstecken vid
telefoneringens början.
Genom denna apparat
kunde Reis rätt klart
överföra musikaliska toner och
ibland även enstaka talade
ord. Det uppstod nämligen ej endast, såsom han antog, slutningar och brytningar
mellan kontaktblecket och stiftet vid hinnans vibration i avsändaren, utan
kontaktmotståndet mellan dem varierade ävenledes, varigenom en variation i strömstyrkan i
solenoiden och således i järntrådens magnetiska tillstånd uppstod.
Reis’ telefon kom dock ej till någon praktisk användning, då några verkliga samtal
ej kunde överföras genom densamma, främst till följd av mottagarens ofullkomlighet.
Hans uppfinning har dock varit av synnerligen stor betydelse, såsom ett av de mest
framgångsrika stegen mot telefonproblemets lösning. Förbättringar i Reis’ apparat
gjordes av andra uppfinnare utan att dock leda till målet.
HÖRTELEFONEN.
De nämnda försöken att åstadkomma en elektrisk talöverföring voro dömda att
misslyckas på grund av att uppfinnarna utgingo från den felaktiga förutsättningen att
kunna överföra talljuden genom enkla strömbrytningar och slutningar i en strömkrets,
alltså genom intermittenta strömmar.
En ton från ett musikinstrument eller en sjungen ton kännetecknas av tre
egenskaper: tonhöjd, styrka och klangfärg. Tonhöjden bestämmes av ljudvågens periodtal,
frekvens, styrkan av dess maximala värde, amplitud, och klangfärgen av förekomsten
av övertoner till den våg, som utgör grundtonen. För att efterbilda en musikalisk ton
räcker det alltså ej att endast åstadkomma en ljudvåg av samma frekvens och amplitud
som tonen, klangfärgen måste även vara densamma, d. v. s. vågformen hos den
efterbildande ljudvågen måste vara lika tonens. I ännu högre grad gäller detta om det
artikulerade talet, vilket är sammansatt av toner med en rikedom av övertoner, varigenom
det blir av synnerligen komplex natur. Detta framgår av fig. 754, vilken visar den
Fig. 753. Reis’ telefonanordning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
