Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Telefoni, av H. Blomberg - De första telefonförsöken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
712
TELEFONI.
Att på mekanisk väg åstadkomma samtalsförbindelse mellan avlägsna platser
lyckades emellertid ej, utan det var först i och med att den elektriska strömmen togs i
tjänst för ljudvågornas överföring, som en lösning av problemet blev möjlig.
I och med upptäckandet av elektromagnetismen och klarläggandet av dess lagar
på 1820- och 1830-talen voro de vetenskapliga förutsättningarna för en talöverföring
med tillhjälp av den elektriska strömmen givna. Trevande försök gjordes även snart
härefter att överföra ljud på elektrisk väg, men först efter mycket experimenterande
från skilda vetenskapsmäns sida var tiden mogen för uppfinningen av en apparat, som
korrekt kunde överföra det mänskliga talet, d. v. s. det artikulerade ljudet.
År 1837 påvisade amerikanaren Page, att om en järnstav hastigt magnetiserades
och avmagnetiserades genom slutning och brytning av en elektrisk ström i en lindning
kring densamma, uppkom en ton, vars höjd berodde på den hastighet, varmed
strömslutningarna följde på varandra. Under de följande åren undersöktes detta fenomen av
olika forskare, och man påvisade, att tonens uppkomst berodde på, att varje gång
järnstaven magnetiserades, uppstod en, ehuru ytterligt liten förlängning av densamma.
Man försökte även att på detta sätt åstadkomma en ljudöverföring, men utan resultat.
År 1852 konstruerade Pretina i Prag en apparat, bestående av elektromagneter med
tunna järnskivor som ankaren, med vilken han på stort avstånd lyckades överföra
musik. På 1850-talet använde sig såväl Wheatstone som Helmholtz vid sina
banbrytande undersökningar av ljudets natur av elektromagnetiskt påverkade stämgafflar.
Det gällde emellertid vid dessa försök endast att alstra eller överföra toner. Men
även tanken på en faZöverf öring med elektricitetens hjälp framkom vid denna tid. Så
skrev den amerikanske fysikern Farrar år 1851: »Om strömstyrkan kunde förändras
genom de svaga svängningarna hos en elektromagnets ankare, påverkat av ljudvågorna
liksom örats trumhinna, så skulle man kunna tänka sig möjligheten av att reproducera
talljudet.» År 1854 framlade den franske telegraftjänstemannen Bourseul ett förslag
till elektrisk talöverföring, enligt vilket han trodde det skulle bliva möjligt att
samtala mellan Paris och Wien. Han tänkte sig, att man skulle tala mot en böjlig skiva,
vilken genom sina vibrationer skulle sluta och öppna en elektrisk strömkrets,
varigenom en liknande och med en ledning förbunden skiva på avstånd därifrån skulle
bringas att utföra samma vibrationer. Han fick emellertid aldrig tillfälle att utföra
detta förslag.
Reis’ telefon. Det dröjde till år 1861, innan en apparat framställdes, som på större
avstånd någorlunda troget kunde överföra ljud. Detta år demonstrerade nämligen den
tyske skolläraren Philip? Reis i Frankfurt am Main en av honom konstruerad apparat,
vilken han kallade telefon. Den bestod av en avsändare och en mottagare, förenade med
varandra genom en elektrisk ledning, i vilken ett galvaniskt batteri var inkopplat. Reis
hade ingående studerat örats verkningssätt, och till hans första avsändare tjänade
också örat direkt som modell. Han förändrade den emellertid under de följande åren,
så att apparaten fick det utseende, som visas i fig. 753.
Avsändaren I består av en trälåda A, på framsidan försedd med en ljudtratt och
på översidan med en spänd elastisk hinna. På mitten av denna hinna är fäst ett
platinableck p, mot vilket ett platinastift, uppburet av vinkelarmen m, anligger. Då hinnan
befinner sig i vila, är kontakten mellan blecket och stiftet sluten, men då hinnan vibrerar,
kommer kontakten att ömsevis öppnas och slutas en gång för varje svängning.
Mottagaren II består av en smal, spänd järnstång, omgiven av en solenoid C. Järn-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
