Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Telefoni, av H. Blomberg - Hörtelefonen - Olika slag av hörtelefoner - Mikrofonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
720
TELEFON I.
Hörtelefoner, vilkas verkningssätt grunda sig på andra principer än de ovan
nämnda, hava även konstruerats.
Dolbear uppfann ej direkt sin förut beskrivna elektrostatiska telefon.
Ursprungligen hade han några droppar ammoniumkloridlösning placerade mellan metallblecken.
Vätskan sönderdelades genom strömmens inverkan, och gasbubblorna åstadkommo
vibrationer hos membranet. Telefonens verkan var således elektr okemisk. Vid ett
tillfälle torkade emellertid dropparna ut, men anordningen fungerade det oaktat. Verkan
var då rent elektrostatisk.
Den av Edison konstruerade motograjen har också ett elektrokemiskt
verkningssätt. Den är anordnad på liknande sätt som Rahbeck-Johnsens apparat, men
variationerna i friktionen äro ej av elektrostatisk utan kemisk natur. Cylindern är av kalk,
kaliumhydrat och kvicksilveracetat.
Den s. k. piezoélektriska effekten, d. v. s. vissa kristallers egenskap att alstra en
elektrisk spänning mellan sina ytor, då de utsättas för tryckvariationer, och omvänt
att utföra svängningsrörelser, då de påtryckas växelspänningar, har utnyttjats för
telefoner av Nicholson vid Western Electric i Amerika. Effekten, som
upptäcktes 1880 av H. och P. Curie, förefinnes vid vissa kristaller, såsom kvarts, turmalin och
seignettesalt. Piezoelektriska kristaller kunna alltså användas både som sändare och
mottagare.
Nicholson använde kristaller av natrium-kaliumtartrat, vilka ej påverkade något
membran, utan direkt avgå vo ljudvågor. Talet från en dylik hörtelefon är synnerligen
klart och rent, men svagt.
Bland andra konstruktioner kan nämnas den av Bréguet konstruerade hörtelefonen,
grundande sig på sambandet mellan den elektriska strömmen och kapillärkraften hos en
vätska.
MIKROFONEN;,
Som förut omtalats, användes vid telefonering till en början Belltelefonen både som
avsändnings- och mottagningsapparat. Något batteri behövdes då ej i ledningskretsen,
utan de talade ljudvågorna på avsändningssidan alstrade genom membranvibrationerna
i det permanenta fältet de elektriska strömmar, som över ledningen överfördes till
mot-tagningssidan. Emellertid var den effekt, som kunde alstras på detta sätt, mycket ringa
på grund av förlusterna vid omvandling från mekanisk till elektrisk energi. Innan den i
mottagaren åter blivit nyttiga ljudvågor, hade den genom linjens ledningsförluster samt
förluster i mottagaren blivit ytterligare i hög grad förminskad. Man kunde därför med
denna anordning endast telefonera på kortare sträckor.
Det stod också snart klart för konstruktörerna, att Belltelefonen var en utmärkt
hörtelefon, men att den ej lämpade sig som avsändare. Denna borde i stället vara så
anordnad, att man genom membranvibrationerna erhöll en kontinuerlig variation av
strömmen från en i ledningen inkopplad strömkälla, så att ljudvågorna ej alstrade
energien utan endast reglerade den.
Såsom förut omtalats, angav redan Gray i sin patentansökan år 1876 principen för
en dylik avsändare, bestående av ett variabelt vätskemotstånd. Bell konstruerade även
något senare en liknande apparat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
