Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Telefoni, av H. Blomberg - Telefonapparaten och dess delar - Telefonapparatens signalanordningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
730
TELEFONI.
en tillräckligt stark lystringssignal erhölls, visade emellertid, att en särskild signalapparat
måste anordnas för erhållande av ett anrop av behövlig styrka.
För signaleringen hos abonnenten använder man en elektrisk ringklocka. Till en
början var denna en vanlig galvanisk klocka (ringledningsklocka, se sid. 681), som
påverkades av strömmen från ett galvaniskt batteri, vilket, då det var fråga om korta
ledningar, utgjordes av mikrofonbatteriet. Denna anordning användes ännu vid
lokaltelefonanläggningar. Varje telefonapparat är då försedd med en tryckknapp, genom
vilken batteriströmmen slutes och signal utsändes från apparaten, samt en ringklocka,
vilken ringer vid ett anrop till apparaten.
Fig. 781. Watsons telefonapparat.
, 1877.
Fig. 782. Watsons polariserade klocka,
1878.
Då det blir fråga om signalering över längre ledningar, kan emellertid ej den
galva-niska klockan användas till följd av att signalbatterierna bliva för stora och dyrbara.
Man använder i stället växelström av lågt periodtal (16—25 perioder) och hög spänning,
vilken på avsändningssidan alstras av en handdriven växelströmsgenerator,
signdlinduk-torn, och på mottagningssidan påverkar en växelströmsklocka, eller som den kallas, en
polariserad klocka.
Denna signalanordning insattes i telefonapparaten år 1877 av instrumentmakaren
Watson, Bells medhjälpare vid telefonens utexperimenterande. Fig. 781 visar hans
telefonapparat vid denna tid. B är telefonen, A signalinduktorn och C den polariserade
klockan. Omkopplingen mellan tal och signal utfördes för hand med omkastaren O. Ett
år senare hade Watson konstruerat den i fig. 782 avbildade ringklockan, vilken har varit
förebilden för alla senare utförda typer av polariserade klockor för telefonapparater.
Fig. 783. Modern polariserad
ringklocka.
Den polariserade ringklockan. Fig. 783 visar en modern polariserad ringklocka av
svenska telegrafverkets tillverkning. Den består av två elektromagneter E, vars
järnkärnor hållas polariserade av de båda L-böjda
permanenta magneterna M (de båda långa skänklarna Egga
bakom elektromagneterna i fig.). Ankaret A är rörligt
fästat i två tappar samt uppbär kläppen K. Fälten från
de båda permanenta magneterna magnetisera
elektro-magnetkärnorna med liknämniga poler åt samma håll.
Bindningarna på de båda rullarna äro seriekopplade och
lindade så, att då en ström genomgår dem, erhålles i den
ena lindningen ett fält, medriktat det permanenta fältet,
och i den andra ett fält, motriktat det permanenta fältet.
Följden härav blir, att ankaret attraheras till den
elektromagnet, som genomflytes av det förstärkta fältet. Om en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
