Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Telefoni, av H. Blomberg - Långdistanstelefonering - Pupinisering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LÅNGDISTANSTELEFONERING. PUPINISERING.
789
PUPINISERING.
Efter det att man på 1880-talet övergått till att bygga telefonlinjerna av
dubbel-trådiga kopparledningar och med störningsfri uppläggning, hade man fått en möjlighet
att utsträcka telefoneringen över så långa avstånd, att interurbana förbindelser kunde
anläggas. För att öka upp telefoneringsavståndet ökade man ledningarnas tjocklek,
varigenom motståndet nedbringades. Man kom dock snart till en övre gräns, utöver
vilken ökningen i koppararean ej motsvarades av någon egentlig ökning i
telefonerings-distansen, då ju, såsom visats i det föregående, ledningens dämpning även är beroende
av andra faktorer än det ohmska motståndet.
Andra medel att förbättra ledningarna voro ej kända. Någon känsligare mottagare
än Belltelefonen fanns ej, och att öka den avsända energimängden, så att härigenom
någon större vinst uppstod, krävde särskilda och för den lokala trafiken olämpliga
mikrofoner (såsom den senare konstruerade svenska starkströmsmikrofonen). För att
exempelvis utsträcka telefoneringsavståndet över en 3 mm
kopparledning från 900 km till det dubbla erfordras
nämligen c:a 30 ggr starkare utgående ström. Att använda
kablar för längre linjer var även uteslutet.
Av epokgörande betydelse för telefonförbindelsernas
utveckling blev därför den matematiska avhandling, som
O. Heaviside i England publicerade år 1887, och vari
han framlade de teoretiska förutsättningarna för
telefonströmmarnas fortplantning utefter ledningar, vilka i
korthet behandlats i det föregående. Han visade, att det
huvudsakligen är kapaciteten, som orsakar den stora
dämpningen på långa linjer, men att man genom att tillföra
ledningen självinduktion kan minska kapacitetens inverkan och härigenom även
dämpningen och distortionen.
I enlighet härmed infördes pappersisolering i kablarna, och försök gjordes även att
förbättra ledningarna genom inkoppling av särskilda självinduktionsspolar i dem, vilka
dock ej gåvo önskat resultat.
Det blev först år 1900, som Heavisides teorier blevo omsatta i för praktiskt bruk
användbar form. Då visade nämligen den amerikanske professorn M. Pupin, enligt
Fig. 865. Pnpinspole.
Fig. 866. Schema för pupinspolarnas inkoppling.
vilka regler man på ledningen borde inkoppla lämpligt dimensionerade
självinduktionsspolar, för att dess kapacitet skulle neutraliseras. Detta sätt att med självinduktion
»belasta» ledningarna har efter honom fått namnet pupinisering, och spolarna kallas
pupinspolar.
Pupinspolarna utgöras av ringformiga järnkärnor, försedda med tvenne lika
lind-ningar, en på vardera kärnhalvan, fig. 865. Bindningarna inkopplas i vardera
linjebranschen, såsom fig. 866 visar. De äro lindade på sådant sätt, att då ström genomgår dem i
motsatta riktningar, bildas ett slutet magnetiskt fält i kärnan, varigenom spolen får stor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
