Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Telefoni, av H. Blomberg - Långdistanstelefonering - Telefonöverdrag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LÅNGDISTANSTELEFONERING. TELEFONÖVERDRAG.
793
vilket är fullständigt fritt från all sådan tröghet, har det blivit möjligt att anordna en ur
talsynpunkt fullgod förstärkning av telefonströmmarna.
Elektronröret behandlas utförligt i samband med radiotelefonien, för vars uppkomst
och utveckling det varit av grundläggande betydelse. Det torde emellertid vara
lämpligt att även i samband med trådtelefonien med några drag belysa dess utveckling och
verkningssätt.
Redan år 1883 påvisade Edison, att en ström kunde erhållas genom vakuumet mellan
den glödande tråden i en glödlampa och en i lampan insatt metallplatta. Genom
vetenskapliga forskningar under 1890- och början av 1900-talet klargjordes, att denna ström
utgöres av från den glödande tråden utsända negativa elektroner. Fleming i England
använde sig år 1904 av en dylik lampa för mottagande av trådlösa signaler, då lampan
har egenskapen att endast genomsläppa ström i ena riktningen, nämligen från plattan,
anoden, till glödtråden, katoden. År 1906 införde Lee de Forest i Amerika en tredje
elektrod i glödkatodröret i form av ett galler mellan glödtråd och anod och påvisade, att
ett dylikt rör kan användas såsom förstärkare, företrädesvis för radiotelefoni. Han
kallade treelektrodröret audion. Liknande rör konstruerade von Lieben och Reisz i
Tyskland år 1910, avsedda för telefonförstärkning. Under de följande åren undersöktes
de fysikaliska egenskaperna hos elektronrören och utvecklades metoderna för deras
fabrikation. År 1913 lyckades Langmuir i Amerika framställa högevakuerade rör, i
vilka praktiskt taget endast ren elektronström var för handen, och vilka därför arbetade
under fullt konstanta förhållanden. Åren 1912—13 uppfanns återkopplingen ungefär
samtidigt av ett flertal uppfinnare i olika länder, bland vilka kunna nämnas de Forest i
Amerika och Meissner i Tyskland. Med återkoppling kunde treelektrodröret användas
för alstring av elektriska svängningar, och man hade erhållit en svängningsgenerator
med hittills oanat gynnsamma driftegenskaper. Genom de nämnda uppfinningarna var
treelektrodröret praktiskt taget fullt färdigt att tagas i bruk. Sedan dess har ett
intensivt arbete pågått världen runt för att göra rören alltmer tekniskt fulländade.
Treelektrodrörets verkningssätt. Treelektrodrörets verkan som förstärkare grundar
sig på det förhållandet, att en liten ändring av spänningen på gallret i röret medför en
stor variation i anodströmmen. Fig. 870 visar principkopplingen för ett förstärkarerör.
K är glödtråden (katoden), som genom ström från batteriet Bk hålles glödande. Härvid
Fig. 870. Principschema för
treelektrodrörets användning som förstärkare.
Fig. 871. Karakteristik för
treelektrodrör av
lågtempe-raturtyp (flg. 872).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
