Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Telefoni, av H. Blomberg - Högfrekvenstelefoni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÖGFREKVENSTELEFONI.
803
dande av bärströmmar av olika frekvens. Man kan på detta sätt på en gång förmedla
lika många samtal som det antal bärfrekvenser som samtidigt kunna överföras över den
metalliska ledningen och störningsfritt särskiljas från varandra på mottagningssidan.
Med nuvarande tekniska hjälpmedel torde knappast mer än fyra högfrekvenssamtal
samtidigt komma i fråga på en linje. Dessutom kan även ett vanligt samtal äga rum.
För långa interurbanlinjer, där ledningskostnaderna bli stora i förhållande till
kostnaden för en högfrekvensanläggning, kunna tydligen stora besparingar göras med
användande av detta system.
Historik. Redan på 1890-taler sysslade flera uppfinnare såväl i Amerika som Europa
med experiment för att utröna, om man skulle kunna överföra flera samtal samtidigt
på en telefonledning.
Vid dessa försök överfördes ett antal växelströmmar av olika frekvens, vilka alstrades
genom vibrerande stämgafflar, hastigt gående kommutatorer eller ljusbågar, och vilkas
styrka varierades av talsvängningarna, över en ledning och särskildes på
mottagningssidan genom elektriskt avstämda strömkretsar. Det bästa förslaget torde hava varit
det av Stone i Amerika framlagda. Det var emellertid på denna tid endast fråga om
laboratorieförsök, vilka ej blevo praktiskt provade.
Omkring år 1910, då radiotelegrafien hade genomgått en snabb utveckling, och
då även tanken på radiotelefoni med tillhjälp av kontinuerliga vågor hade uppstått,
upptogs ånyo problemet om telefonering på ledningar med högfrekventa strömmar till
behandling, nu under användande av inom radiotekniken förefintliga apparater. Stort
intresse väckte de försök, som Squier i Amerika utförde på en vanlig kort telefonkabel.
På avsändningssidan alstrade en högfrekvensgenerator en bärström, vilken modulerades
av mikrofonströmmarna och utsändes på ledningen. På mottagningssidan infördes den
modulerade högfrekvensen på en genom induktanser och kapaciteter avstämd
strömkrets, där den likriktades av en radiodetektor, varpå talet kunde avlyssnas i en
hörtelefon.
Det var emellertid först med uppkomsten av élektronröret, som man erhöll sådana
tekniska hjälpmedel, att en för praktiskt bruk användbar högfrekvenstelefoni (liksom
även radiotelefoni) kunde utvecklas. Elektronröret kunde användas, dels genom
återkoppling såsom generator för de högfrekventa strömmarna på avsändningssidan, dels
såsom likriktare för dessa strömmar och förstärkning av de lågfrekventa talströmmarna
på mottagningssidan.
Under de sista krigsåren gjordes såväl i Amerika som Tyskland lyckade prov med
högfrekvenstelefonering med användande av elektronrör, och de första kommersiella
anläggningarna utfördes snart härefter i Amerika. Sedan dess har högfrekvenstelefonien
snabbt utvecklats, och världen runt finnas nu på långa luftledningar i ständig drift
varande högfrekvensförbindelser.
I Sverige äro hittills tre högfrekvensanläggningar utförda: Norrköping—Malmö,
med två högfrekvensförbindelser, samt Stockholm—Umeå och Örebro—Sundsvall med
vardera en.
Högfrekvenstelefoneringens principiella anordning. Såsom förut nämnts,
överföras vid högfrekvenstelefonering talströmmarna över luftledningen med tillhjälp av
en högfrekvent bär ström. Denna bärström alstras på avsändningssidan av en
hög-frekvensgenerator, vanligen en elektronrörsoscillator. Genom lämpliga anordningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
