Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Radioteknik, av E. Anderberg - Historisk översikt - Inledande teorier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HISTORISK ÖVERSIKT.
809
frigöra telegrafanläggningarna från ledningar i detta ords vanliga bemärkelse. Hans
försök avsågo nämligen att ersätta de metalliska telegraf ledningarna med jorden eller
havsvattnet; dessa försök kröntes emellertid icke av någon större framgång. Denna
telegrafe-ringsmetod, den s. k. ledning smetoden, utvecklades emellertid sedermera. De
märkligaste försök, som utfördes enligt densamma, verkställdes av Rathenaü i Wannsee
nära Berlin; han lyckades här erhålla telegraferingsdistanser mellan land och fartyg på
sjön av upp till 4 å 5 km. Dessa resultat kommo snart att vida överträffas av Marconis
(med användande av en annan metod), och ledningsmetoden försjönk nära nog helt i
glömska; under världskriget fick densamma dock en kortvarig renässans, i det att
apparater, konstruerade på grundval av denna metod, användes vid jordtelegraferna eller
skyttegravstélegraferna, för vilka längre fram en redogörelse kommer att lämnas.
En annan väg att ernå förbindelse mellan tvenne punkter på jordytan, utan att
därvid använda metallisk förbindelse, beträddes av Preece, som år 1892 på grundval
av den av Faraday upptäckta induktionsverkan sökte ernå sådan verkan även på
längre distans. Preece lyckades att i Bristolkanalen, med användande av mycket stora
ramformade induktionsspolar, göra Faradays induktionsverkan förnimbar intill ett tiotal
km, men denna anordning kom icke att erhålla någon större betydelse; Marconis på de
elektromagnetiska svängningarna grundade uppfinning kom inom kort att distansera
även denna metod för trådlös telegrafi.
Inledande teorier.
Om vi på det sätt, som framgår av fig. 883, sammanbinda ett elektriskt batteris (B)
poler med en självinduktiopsspole (L), uppstår icke omedelbart en konstant elektrisk
ström genom spolen, utan strömmen kommer först så småningom att växa till sitt
slut
Fig. 883. Batteri och
själv-induktionsspole i serie.
Fig. 884. Strömslutningskurva.
giltiga värde, på det sätt som visas av fig. 884, linjen a—b. Anledningen till att strömmen
icke omedelbart uppnår sin slutgiltiga styrka är, att självinduktionsspolen så att säga
magasinerar en del av den energi, som tages från strömkällan. Denna magasinerade
energi återfinna vi i form av ett till en början växande, sedermera konstant magnetiskt
fält inne i spolen. Den i spolens magnetiska fält lagrade energien återfinna vi i synlig
form när strömkällan frånkopplas, då sagda energi giver sig till känna i form av en gnista
vid strömavbrottsstället.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
