Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Radioteknik, av E. Anderberg - Våglängdsproblemet m. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÅGLÄNGDSPROBLEMET M. M.
849
ytor äro dock ingalunda skarpt markerade, utan j onisationsgraden avtager så småningom
mot jordytan. En elektromagnetisk »stråle», som har ett för strålbrytning lämpat
sväng-ningstal ocb som under gynnsam anfallsvinkel träffar detta joniserade skikt, kommer
att undergå en strålbrytning, som närmast kan liknas vid refraktionen av ljuset.1
De elektromagnetiska vågorna kunna, därest de äro av lämplig våglängd, tänkas
»böjda», och böjningen av dessa strålar sker då så, att strålen åter riktas ned mot
jordytan från det joniserade skiktet. Svängningar av våglängder mellan 20 och 50 m äro i
särskilt hög grad föremål för den här omtalade refraktionen.
Denna refraktion av de korta vågorna måste sålunda vara i avsevärd mån beroende
dels av den grad, till vilken de övre luftskikten äro joniserade, dels av de
elektromagnetiska strålarnas anfallsvinkel mot de lager, som utföra refraktionen. Dessa tv^
faktorer variera ofta synnerligen oberäkneligt, och detta är, populärt sett,
förklaringen till att de korta vågornas räckvidd icke på långt när är så konstant som
de längre, vilkas fortplantning i långt mindre omfattning bygger på refraktionen mot
Heavisideskiktet.
En antenn, som utstrålar korta vågor, har, liksom när den utstrålar längre vågor,
även en direkt, av Heavisidelagret oförmedlad verkan. Erfarenheten visar, att den
räckvidd, som uppnås genom denna direkta verkan, vid de korta vågorna i regel är liten.
Man får därför omkring en avsändare för korta vågor dels en mindre krets, inom vilken
mottagning på grund av direkt strålning alltid är möjlig, därutanför en tyst zon, till vilken
den direkta verkan icke når fram, och till vilken de korta vågorna på grund av för litet
avstånd från avsändaren (för stor anfallsvinkel mot Heavisideskiktet) icke kunna
refrak-teras från sagda skikt. Utanför den tysta zonen åter inträder refraktionens verkan, och
mottagning är åter möjlig. Man har emellertid konstaterat, att vågor av mindre längd än
c:a 10 meter (så kallade extremt korta vågor) endast obetydligt refrakteras av
Heavisidelagret,varför dessa synnerligen korta vågor i regel äro förnimbara endast inom det
relativt obetydliga området för den »direkta verkan». Av det tidigare sagda framgår även,
att gränserna för den tysta zonen äro ganska obestämda och att de variera efter lagar,
vilka ej stå under vår kontroll.
De korta vågorna uppvisa en annan egenhet (vilken i betydligt mindre omfattning
förefinnes även hos de långa vågorna), nämligen att vid mottagningen kan den mottagna
effekten ofta och för korta moment sjunka till en bråkdel av den normalt mottagna
effekten. Detta fenomen benämnes hos oss i regel med den engelska termen »fading»
(avtagande). Det anses bero dels på interferens mellan flera på olika vägar till mottagaren
ankommande svängningar samt dels på polarisationsändringar i de elektromagnetiska
svängningarna.
Vad som hittills anförts angående de korta vågorna visar sålunda, att de i
viss grad måste anses såsom opålitligare eller, kanske rättare sagt, nyckfullare än de
långa vågorna, men intet utesluter, att radiotekniken inom en icke alltför avlägsen
framtid skall vara i stånd att i någon grad förminska de härmed förenade nackdelarna.
I inledningen till detta kapitel nämndes, att Franklin experimenterade med korta
vågor för Marconibolagets räkning. Avsikten med dessa försök var icke direkt att
konstatera de korta vågornas användbarhet för långdistansförbindelse, utan det var Franklins
1 Det sistnämnda optiska fenomenet iakttages alltid i fråga om föremål, som befinna sig nära
horisonten, sett från en iakttagare vid vattenytan. Föremålet kommer härvid att synas befinna sig
högre, än det verkligen befinner sig, och denna synvilla beror på att ljusstrålen från föremålet vid
horisonten genom sin gång genom luftlager av olika strålbrytande egenskaper undergår en successiv
brytning, som närmast får karaktären av att ljusstrålen förefaller att vara »böjd».
54—220535. Uppfinningarnas bok. III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
