Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Radioteknik, av E. Anderberg - Våglängdsproblemet m. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
848
RADIOTEKNIK.
VÅGLÄNGDSPROBLEMET M. M.
Redan på ett mycket tidigt stadium av radioteknikens utveckling trodde man sig
finna, att den använda våglängden spelade en avgörande roll vid upprättandet av en
radioförbindelse, och de talrika försök, som senare verkställts, hava bekräftat, att så är
förhållandet. De frgmstående matematici, vilka angrepo problemet angående de
förhållanden, som voro förknippade med överbringandet av meddelanden medelst
elektromagnetiska svängningar, kommo till resultat, vilka överensstämde med de av praktiken
vunna rönen och vilka inneburo, att våglängder under c:a 200 meter voro praktiskt taget
oanvändbara för radiosignalering, samt att man, ju större avståndet är mellan avsändare
och mottagare, bör använda allt större våglängd. Dessa samstämmiga resultat
medförde, att man vid kortdistanssignalering i regel kom att använda sig av våglängder av
300 eller 600 meters längd, under det att man för långdistansförbindelser använde
svängningar av upp till 25 000 meters våglängd. Den nyss omtalade 600 meters våglängden
blev och är alltjämt den, för vilken det stora flertalet av fartygsradiostationer äro
avsedda.
Anledningen till att man intill ungefär år 1920 knappast försökte användandet av
kortare vågor kan sägas vara tvåfaldig. Dels hade ju erfarenheten visat, att räckvidden
steg med våglängden, dels saknade man erforderlig materiel för att uppväcka kortare
vågor och för att mottaga dem; ej heller var »trängseln i etern» så stor, att man
ansåg sig behöva försöka nya landvinningar på detta område. Omkring år 1920 började
radioamatörernas verksamhet att taga fart; föregångslandet härvid var Amerika. För
att undvika att amatörerna skulle störa och störas av den övriga radiotrafiken,
hänvisades de till att använda sådana våglängder, som just då voro minst upptagna,
nämligen av mindre än 300 meters längd. Att kortare våglängder i verkligheten voro långt
mer användbara för radioförbindelserna än man tidigare trott, hade Franklin redan
omkring 1919 genom försök, utförda för Marconibolagets räkning, visat. Vid sagda tid
hade vakuumrörtekniken lämnat experimentstadiet, och man kunde tack vare dessa rör,
»radioteknikens aladdinslampa,» framställa såväl sändare som mottagare för korta
våglängder.
Det dröjde icke länge, förrän de, som sysslade med korta vågor, upptäckte, vilken
oväntat stor räckvidd man i vissa fall kunde ernå med dem. Försöksresultaten
visade, att räckvidden ingalunda följde den förut godtagna regeln om dess varierande med
våglängden. Man fann visserligen, att våglängder mellan ungefär 100 och 200 meter
voro ganska ogynnsamma, men å andra sidan fann man, att vågor av 20—50 meters
längd möjliggjorde förbindelse över distanser, som voro, i betraktande av den använda
effekten, häpnadsväckande stora.
Anledningen till att dessa korta vågor kunna giva så gynnsam räckvidd kan i korthet
förklaras sålunda: liksom ljus av olika färger (olika svängningstal, d. v. s. olika våglängd)
brytes olika av ett och samma medium, brytas eller reflekteras de
elektromagnetiska svängningarna olika beroende på sagda svängningars våglängd. Man antager
på goda grunder, att omkring jorden och på ett avstånd från denna av 80—100 km
befinner sig ett lager av gaser, vilket på grund av solstrålarnas inverkan är starkt
joniserat, d. v. s. väl ledande, det så kallade Heaviside^gr^. Dettas begränsnings-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
