Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Mineral och bergarter samt dessas förekomstsätt, av P. Geijer - Eruptiva bergarter - Eruptivbergarternas mineral - Översikt av eruptivbergarternas indelning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 MINERAL OCH BERGARTER. FÖREKOMSTSÄTT.
nesium, järn och aluminium, ibland även med natrium, mangan, m. fl. beståndsdelar.
Åtskilliga viktigare underarter hava belagts med särskilda namn. Sålunda är
eruptiv-bergarternas pyroxen oftast en augit och deras amfibol ett hornblände. Av
amfibol-gruppens mineral kan vidare nämnas strålsten, som är ett magnesium-kalcium-silikat med
m. el. m. järn, och som ibland uppträder i en mycket finstänglig utbildningsform, asbest.
Pyroxener och amfiboler äro i allmänhet utbildade i prismatiska korn eller stänglar.
Färgen kan växla från vit i de järnfria leden till rent svart, men är uti eruptivbergarterna
mestadels svartgrön.
Glimmer gruppens mineral igenkännas på sin goda spaltbarhet i viss riktning, som
gör att de kunna uppdelas i de tunnaste skivor. Sådana spaltstycken äro elastiska.
De viktigaste glimmerarterna äro kaliglimmer eller muskovit, ett vattenhaltigt
kalium-aluminium-silikat, och magnesiaglimmer eller biotit, som är ett vattenhaltigt silikat av
kalium, aluminium, magnesium och järn. Biotit omvandlas mycket lätt till klorit, ett
vattenhaltigt silikat av grön färg och med klyvbarhet lik glimrarnas, men utan dessas
elasticitet.
Olivin är ett magnesium-järn-silikat, som ‘utgör en ganska vanlig beståndsdel i de
kiselsyrefattigare eruptivbergarterna. Olivin omvandlas lätt till serpentin, ett
vattenhaltigt magnesiumsilikat. Serpentinen kan vara utbildad i trådform (serpentinasbest).
Nejelin och leucit äro natrium-aluminium- resp, kalium-aluminium-silikat med lägre
kiselsyrehalt än de motsvarande fältspaterna. De utmärka vissa sällsyntare
eruptiv-bergartsgrupper.
Övriga uti eruptivbergarterna förekommande mineral ingå i allmänhet i dessa
endast i ringa mängd. Viktigast är magnetit (järnoxidoxidul)och titanjärn (förening av
järnoxid och titansyra), vilka representera en mycket avsevärd del av bergarternas
järnhalt, titanjärnet framförallt i de kiselsyrefattigare eruptiven, magnetiten i de
övriga. Vidare bör nämnas det klor- och fluorhaltiga kalkfosfatet apatit, den vanligaste
bäraren av eruptivbergarternas fosforhalt.
•
Översikt av eruptivbergarternas indelning.
Med hänsyn till dels sammansättningen, dels den av förekomstsättet (djup-,
gång- eller ytbergart) bestämda strukturen urskiljer man en mängd olika slag av
eruptivbergarter. Gränserna mellan de olika slagen äro delvis ganska godtyckliga, då
man i naturen finner en massa övergångsstadier och då t. o. m. en och samma
eruptivbergartskropp kan ha en ganska växlande karaktär inom olika delar, beroende
på ojämnheter i avkylningen, sjunkandet av de först utkristalliserade mineralen, o. s. v.
Uppkomsten av dylika kemiska olikheter inom en magmamassa, som en gång varit
homogen, betecknas med uttrycket magmatisk differentiation. Den stora brokigheten
av kemiskt olika eruptivtyper beror med säkerhet till väsentlig del på sådan
differentiation, men också i någon mån på uppsmältning av äldre bergarter och blandning med
dem (resorption, assimilation).
Granit är den vanligaste djupbergarten. Den består av kvarts, fältspat och små
mängder »mörka mineral». Fältspaten är kalifältspat eller plagioklas (mestadels med
ringa kalkhalt) eller båda tillsammans. De mörka mineralen äro biotit, amfibol eller
ibland pyroxen. Litet magnetit och apatit plägar också finnas, liksom i de flesta övriga
bergarter. Kaliglimmer (muskovit) förekommer i en del graniter. Såsom sprickfyllande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
