Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Mineral och bergarter samt dessas förekomstsätt, av P. Geijer - Eruptiva bergarter - Eruptivbergarternas förekomstsätt - Eruptivbergarternas mineral
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERUPTIVBERGARTERNAS MINERAL.
5
huvudmassa. Oftast finnas dock inströdda uti densamma större korn, »strökorn», som
utbildats redan innan magman nådde jordytan, och som därför kunnat växa till större
dimensioner. Bergarter, som föra strökorn, sägas ha en porfyrisk utbildning, eller, då
förhållandet mellan mineralbeståndsdelarna i en bergart betecknas med termen
struktur, en porfyrisk struktur. De från lavan avgående gaserna kunna ofta leda till
mineralbildning genom reaktioner inbördes eller med främmande ämnen. Bl. a. brukar svavel
ofta avsättas ur dylika gaser.
I djupbergarterna åter, som avkylts långsammare, förekommer aldrig glas.
Mineralkornen nå mestadels en storlek om några mm till några cm. Porfyrisk struktur
förekommer endast sällan, och skillnaden i storlek mellan strökornen och kornen i omgivande
grundmassa är då obetydlig. Till följd av att dessa bergarter stelnat under ett starkt
tryck, som begränsat eller hindrat avgången av gaser, uppträda i dem mineral, uti vilka
i och för sig flyktiga magmabeståndsdelar äro bundna.
Gångbergarterna intaga en mellanställning, särskilt med avseende på de av
avkyl-ningshastigheten bestämda dragen. De visa ofta porfyrisk struktur.
Eruptivbergarternas mineral.
De viktigaste beståndsdelarna i eruptivbergarterna — och därmed uti den yttre
jordskorpan i genomsnitt — äro följande ämnen: kiselsyra, aluminiumoxid (lerjord),
järnoxid och järnoxidul, kalk, magnesia, natron, kali och vatten. Dessa beståndsdelar
äro kombinerade i form av bestämda kemiska föreningar såsom bergartsbildande mineral.
De viktigaste av dessa äro följande.
Kvarts, fri kiselsyra, är ett av de allmännaste mineralen. Den uppträder icke blott
uti eruptivbergarter utan kan bildas även vid jämförelsevis låga temperaturer, genom
utkristallisation ur vattenlösningar. Den är färglös (i korniga massor vit) och hård
(repas ej av kniv). Väl kristalliserad kvarts kallas bergkristall, som också kan uppträda
i färgade varieteter. Den uppträder som sprickfyllnader (gångar) bildade ur
vattenlösningar.
Faltspater äro de huvudsakliga bärarna av eruptivbergarternas halt av kali, natron
och lerjord, samt en betydande del av deras halt av kalk och kiselsyra. Kalifältspat,
som finnes uti två kristallografiskt något olikartade modifikationer, ortoklas och
mi-kroklin, är en kiselsyreförening (silikat) av kali och lerjord. Natronfältspat (albit) är en
likartad förening av natron, lerjord och kiselsyra, medan kalkfältspat (anortit) är ett
relativt kiselsyrefattigare silikat av kalk och lerjord. Albit och anortit kunna bilda
blandkristaller med vilken som helst proportion mellan de båda mineralen. I själva
verket uppträda de rena ändleden i serien endast jämförelsevis sällan.
Blandnings-seriens fältspatarter kallas plagioklas. Däremot föreligger endast en mera begränsad
blandbarhet mellan natron- och kalifältspaterna. Fältspaterna äro till färgen vita eller
rödlätta, samt något mindre hårda än kvartsen. De igenkännas lätt därpå att de kunna
klyvas efter två vinkelräta eller mycket nära vinkelräta riktningar {g enomgång
sriktningar’). Plagioklasen kan ofta skiljas från kalifältspaten genom en även för blotta ögat
synlig fin streckning på den ena genomgångsriktningens plan, beroende på en
samman-växning av tunt tavelformiga individ.
Pyroxener och amjiboler bilda två till sina kemiska karaktärer ganska likartade,
men i kristallografiskt hänseende olika mineralgrupper. De äro silikater av kalcium,
mag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
