Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Mineral och bergarter samt dessas förekomstsätt, av P. Geijer - De tekniskt användbara mineralen och bergarterna - Icke-metalliska kemiska råämnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22
MINERAL OCH BERGARTER. FÖREKOMSTSÄTT.
ofta intimt inblandad uti magnetit (»titanomagnetit»). Metallen titan eller dess
föreningar, vilka användas för flera tekniska ändamål, erhållas ur titanjärn eller ur
titan-oxiden rutil.
Aluminium är en mycket allmän beståndsdel i de flesta bergarter, men blott ur få
av dess föreningar kan den med ekonomisk fördel utvinnas. Dessa äro hydratet, bauxit
(omkring 35 % aluminium), samt en fluorförening av natrium och aluminium, kryolit
(13 % aluminium).
Uran och radium, som följas åt, utvinnas huvudsakligen ur pechblände, en
syreförening av uran och något bly. Även kommer något uran från en grupp
pegmatitmine-ral, som äro föreningar av denna metall med niob-, tantal- och titansyra m. fl. ämnen.
Vidare förekomma dessa metaller tillsammans med vanadin uti carnotit (som också
håller kalium och vatten) och en del närstående mineral. Slutligen har uran konstaterats
uti askan av vissa kol- eller bergbeckartade ämnen, såsom den s. k. kolmen i
Västergötlands kambriska skiffrar.
Till malmmineralen plägar man även räkna svavelkisen (pyrit), en förening av järn
(46.6 %) och svavel (53.4 %). Detta mineral har sitt huvudsakliga värde uti
svavelhalten och användes till framställning av svavelsyra, sulfit för trämasseindustrien, m. m.,
men de efter svavlets avrostning återstående bränderna künna användas såsom
järnmalm. Då, såsom ofta är fallet, svavelkisen innehåller en inblandning av kopparkis,
extraherar man kopparhalten ur kisbränderna. (Vid proportionsvis högre halt av
kopparkis pläga dock även dylika malmer smältas som kopparmalmer.) Magnetkisen (jfr
ovan under nickel) användes stundom på samma sätt som svavelkisen, men har på grund
av sin lägre svavelhalt (39 %) ett vida mindre värde. Endast en del av världens
svavelkonsumtion fylles från kiser, resten utvinnes som gediget svavel.
De här uppräknade malmmineralen förekomma endast undantagsvis i större rena
massor. I regel äro de i stället uppblandade med värdelösa »gångartsmineral». En
dylik bergartskropp av malmmineral, inberäknat eventuella gångarter, kallas en malm.
De viktigaste järnmalmerna hålla 30—65 % järn, men största delen av världens
kopparproduktion kommer från malmer med mindre än 4 % koppar, och en guldmalm
med O.ooi % guld (10 gram guld pr ton malm) är under i övrigt gynnsamma förhållanden
brytvärd. Den halt av en viss metall, som utgör minimum för att en malm skall kunna
brytas, bestämmes ej enbart av metallens handelsvärde utan också av en del andra
egenskaper hos malmen, och av fyndighetens läge och storlek, m. fl. faktorer.
ICKE-METALLISKA KEMISKA RÅÄMNEN.
Ett bland de viktigaste till denna grupp hörande råämnena är den av kalkspat
(kalciumkarbonat) bestående kalkstenen. Utom den redan omnämnda användningen till
byggnads- och prydnadssten, som kalksten från många fyndorter funnit, äger nämligen
denna bergart stor användning för kemiska ändamål, dels i oförändrat, dels i bränt
tillstånd. Såsom gödningsmedel för att höja jordens kalkhalt, till murbruk, cement,
tillsats vid förhyttning av kiselsyrerika (»sura») malmer och till ett antal andra ändamål
förbrukas stora kvantiteter av kalksten. Dolomit, en förening av kalcium- och
magne-siumkarbonat, användes likaledes för hyttändamål. Rent magnesiumkarbonat, magnesit,
användes även efter bränning till tegel såsom inklädning av ugnar vid basisk
stålframställning. Kvarts (kiselsyra) och enbart av kvarts bestående bergart (kvartsit)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
