Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Mineral och bergarter samt dessas förekomstsätt, av P. Geijer - Grunddragen av Sveriges geologiska byggnad - Berggrunden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVERIGES GEOLOGISKA BYGGNAD. BERGGRUNDEN.
41
GRUNDDRAGEN AV SVERIGES GEOLOGISKA BYGGNAD.
Berggrunden.
Sveriges berggrund består övervägande av bergarter tillhörande urberget.
Algon-kiska bildningar hava en begränsad utbredning. Inom avsevärda delar av vårt land
täckes den äldre berggrunden av kambrosiluriska lagerserier, rester av ett täcke, som
förmodligen en gång varit utbrett över nästan hela landet. Efter silurisk tid däremot
synes största delen av Sverige hava varit land, så att inga mera betydande avlagringar
kunnat uppkomma där. Endast Skåne och några delar av Halland och Blekinge
hava under delar av mesozoisk tid varit sänkta under havets yta. Uti Skåne finnas
även obetydliga spår av tertiära sediment.
Över den fasta berggrunden ligger ett ofullständigt täcke av lösa avlagringar från
kvartär tid.
Uti urberget kunna tre stora huvudgrupper av bergarter urskiljas: gnejser,
ytforma-tioner och graniter. De störstå gnejsområdena äro det sydvästsvenska,
Södermanland-Östergötlands och Norrlandskustens. Det förstnämndas bergart benämnes järngnejs,
därför att den ofta för enstaka, starkt framträdande järnmalmskorn (magnetit); däremot
innehåller den inga samlade järnmalmer. I allmänhet har järngnejsen en granitisk
sammansättning. Troligen består järngnejsområdet övervägande av omkristalliserade
(»förgnejsade») graniter, men även starkt metamorfa partier av ytformationer torde
mera underordnat ingå uti detsamma. Gnejsen i Södermanland och norra Östergötland
är mera aluminiumrik, ofta granatförande, stundom med grafit. Den för talrika
inlagringar av kalksten, och icke så få järnmalmsfyndigheter. Stora delar av detta
gnejsområde synas därför utgöras av leptitformation (jfr nedan) i ett stadium av intensiv
metamorfos. Blandade med denna kunna urskiljas större och mindre områden av
likaledes starkt metamorfoserade granitbergarter. Gnejserna i de norrländska
kustlandskapen hava väsentligen samma karaktärer.
Bland urbergets ytformationer är leptitformationen i Bergslagen en av de
viktigaste. Den består alldeles övervägande av leptiter (förr kallade granuliter eller
hälle-flintgnejs), d. v. s. mycket finkorniga gnejser, som ursprungligen haft samma
karaktärer som kiselsyrerika lavabergarter och deras tuffer. Därjämte finnas hälleflintor, d. v. s.
samma bergarter i mindre metamorf dräkt, samt kalksten och dolomit, skilda slag av
mal mer, framförallt järnmalmer, ävensom mera sällan skiffrar. I mångt och mycket
likartat med leptitformationen är Skellefte-Arvidsjaurfältet i norra Västerbotten och södra
Norrbotten. Där äro dock yteruptiven i allmänhet mindre starkt metamorfoserade,
och lerskiffrar spela en mera framträdande roll än uti Bergslagen. Fältet innehåller en
del kismalmer, men så vitt känt är inga järnmalmer. Detta sistnämnda är så mycket
mera anmärkningsvärt, som det porfyrområde, vilket utgör fältets nordligaste del,
synes mot norr sammanhänga med norra Lapplands ytterligt järnmalmsrika
ytforma-tion (Kiruna, Gällivare, etc.). Denna formation uppbygges av porfyrer och tuffer, samt
av dem genom metamorfos uppkomna leptiter. Anmärkningsvärt nog har eruptivens
huvudmassa, liksom i en del av Skellefte-Arvidsjaurfältet, en syenitisk sammansättning.
Ytformationer, som äro yngre än de nu beskrivna, representeras av de s. k.
Små-landsporfyrerna och av likartade bergarter i gränstrakterna mellan Värmland och
Dalarna, samt av några smärre områden på andra håll.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
