Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Mineralens och bergarternas betydelse, av H. Carlborg - Historik - Nyare tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68
MINERALS OCH BERGARTERS BETYDELSE.
jan kunnat bedrivas av kapitalfattiga personer utan särskild utbildning, vadan en stor
tillströmning av nybyggare möjliggjordes.
Utvinningen av guld ur bergmalmer, som dittills skett huvudsakligen genom
amal-gamation med kvicksilver, blev betydligt förbättrad genom von Plattners uppfinning
1848 att därvid använda klor och genom Forrests 1886 offentliggjorda cyanidförfarande,
vid vilket guldets lösande i cyankaliumlut är den förnämsta proceduren. Till stor del
tack vare denna metod fördubblades inom 10 år världens guldproduktion.
Silvret har under de senaste århundradena ej haft samma betydelse som tidigare.
Det är framförallt den amerikanska kontinenten, som bibehållit rollen som största
silverproducent. Comstockgången i Nevada, som innehåller både guld och silver, är redan
omtalad, ett annat silvermalmfält är Leadville i Colorado. Mexico är den största
silverproducenten, varjämte även Bolivias gamla silvergruvor äro långt ifrån siutbrutna.
I Australien märkes den betydande zink-bly-silvergruvan Broken Hill i Nya Syd-Wales.
Förekomsterna i Mellan- och Sydamerika äro ej tömda, men kunde länge bearbetas
endast till obetydliga djup, då de osäkra politiska förhållandena ända till de senaste
årtiondena avskräckt från anläggningar, som fordrat större kapitalutlägg, varjämte även
bristen på stenkol och avsaknaden av järnvägar verkat hindrande. I Mexico finnas
mycket stora, huvudsakligen av nordamerikaner utförda gruvanläggningar. Under de senaste
tjugo åren har Cobältfältet i Ontario i Canada ryckt fram i första ledet bland
silverprodu-cerande områden.
Koppargruvdriften var till 1800-talets mitt huvudsakligen koncentrerad till Europa,
förnämligast de urgamla gruvorna vid Rio Tinto i Spanien, men 1855 belädes de
nordamerikanska fyndigheterna på halvön Keweenaw i Övre sjön med arbete, och samma år
började Chiles koppargruvor, som redan tidigare bearbetats, drivas med större intensitet.
Sedan slutet av 1860-talet spelar även Japan en roll på kopparmarknaden; dess förnämsta
fyndigheter äro belägna vid Ashio, norr om Tokio, och vid Besshi på ön Shikoku. I
Australien började kopparmalm brytas år 1845 i Burra-Burragruvan vid Kuringa i
Syd-australien. Tysklands förnämsta koppargruva, det berömda bergverket Mansféld, kunde
1899 fira sitt 700-årsjubileum. Särskilt uppryckande på kopparproduktionen verkade
fr. o. m. 1890-talet den allt större metallmängder slukande elektrotekniska industrien,
inom vilken kopparn ju på grund av sin stora ledningsförmåga för den elektriska
strömmen är av avgörande betydelse. Genom tillämpning av den billiga dagbrytningen och
genom fullkomnandet av flotationsmetoden för malmens anrikning samt i vissa fall
kopparens framställning medelst lakningsprocesser har det blivit möjligt, att i stor skala
under det sista tiotalet år börja bearbeta mycket fattiga men stora
kopparmalmsföre-komster i Förenta staterna och Chile. Det nyaste koppardistriktet är det i Kat ang a i
Belgiska Kongo, som på de allra sista åren erövrat en bemärkt plats som stor
kopparproducent. Fyndigheterna där äro både stora och rika.
Redan i början av 1700-talet var tennmalmsbrytningen på ön Banka, nordost om
Sumatra, ganska omfattande; 1852 upptäcktes liknande förekomster på grannönBilliton
och 1873 börjades brytningen vid Mount Bishop på T as manien.
Beträffande kvicksilver kunna antecknas nya fynd vid New-Almaden, New-ldria
och Sulfurbank i Californien samt vid Nikitovka i södra Ryssland på 1880-talet. Det
berömda kvicksilverbergverket vid Huancavélica i Peru, som levererat stora mängder
kvicksilver för amalgameringen av de sydamerikanska silvermalmerna, måste däremot
1830 ödeläggas på grund av stora ras i de mycket vidsträckta gruvrummen.
Om till ovanstående lägges, att diamanterna vid Kimberley i Sydafrika upptäcktes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
