Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Mineralens och bergarternas betydelse, av H. Carlborg - Historik - Nyare tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HISTORIK. NYARE TIDEN.
73
delen av 1800- och början av 1900-talen, ej i framtiden kan fortsätta. Man har beräknat,
att årligen uttagas ur världens mineralfyndigheter en kvantitet av 2 000 000 000 ton
berg- och jordarter, varav enbart i Förenta staterna 900 000 000 ton, naturligtvis
råvara och ej färdiga mineraliska produkter. Härav utgöra kol och järnmalm c:a 80 %, olja
4 % och kopparmalm 3 %. I Förenta staterna har sedan 1905 konsumerats mera kol,
sedan 1906 mera järnmalm och sedan 1908 mera olja än under hela den föregående tiden.
Man kan påvisa, att de kända malmtillgångarna i världens nu brutna gruvor med
nuvarande produktion räcka jämförelsevis kort tid, nämligen beträffande tenn i 17, betr,
nickel i 18, betr, bly i 17 och betr, zink i 20 år. Tvivelsutan äro fyndigheterna större än
som därvid med försiktig beräkning antagits, och hittills har finnandet av nya
fyndigheter i stort sett gått i raskare takt än de av gammalt kändas utbrytande. Numera
återstå dock jämförelsevis få delar av jorden, där åtminstone större förekomster kunna
anses hava undgått upptäckt, och även om kommande nya fynd visade tio gånger större
tillgångar än som nu äro kända, och även om produktionen blott fördubblades, skulle
förråden taga slut inom ett århundrade. I fråga om järn och kol äro utsikterna
lyckligtvis något ljusare, men de kända oljetillgångarna äro mycket begränsade. Det blir den
vetenskapliga forskningens uppgift att söka råda bot för den fara, som otvivelaktigt
skulle hota civilisationen, om metall- och bränslenöd inträdde.
Vad särskilt Sverige beträffar har bergshanteringen spelat en mycket stor roll under
Nyare tiden. Vid dess början voro huvudsakligen under arbete Stora Kopparberget vid
Falun, Sala nyfunna silvergruva och en del andra s. k. »ädlare gruvor», men
järnmalmerna bearbetades endast i ringa utsträckning och med mycket primitiva metoder.
Gustav Vasa var särdeles intresserad av bergverkens drift, vars teknik och ekonomi han
övervakade in i de minsta detaljer, ty han var själv i stånd att leda sina många
företag och att med kraft och reda uppträda mot sina undersåtar, när de ej skötte sin
hantering till kronans och sitt eget bästa. Det var på denna tid kronan ensam eller i
kompanjonskap med privatpersoner, som var landets största bergsbruksidkare, och även där
enskilda voro de egentliga företagarna ingrep konungen kraftigt i ledningen och
förbehöll sig en stor del av avkastningen. Vid Falun drev kronan kopparhyttor ända till Karl
IX:s tid. Falu gruvas produktionskraftigaste period infaller dock under tiden 1640—
1690, och dess avkastning utgjorde då ett utomordentligt viktigt ekonomiskt stöd för
staten. Med rätta kan sägas, att Stora Kopparberget var att anse som en rikets klenod
och som en skattkammare, såsom det betecknas i en Bergskollegii berättelse år 1762 till
dåvarande kronprinsen. Med stormaktstidens utgång var även Falu gruvas storhetstid
avslutad, förnämligast på grund av stora ras, genom vilka malm vinningen försvårades.
Genom ras har den bekanta stora dagöppningen eller stöten av 360 m längd, 180 m
bredd och 60 m djup, fig. 35 och 36, fått sin nuvarande form. En ny blomstringsperiod
inföll på 1780-talet, ehuru koppartillverkningen då ej nådde på långt när samma höjd
som tidigare, men därefter sjönk avkastningen så småningom, förnämligast på grund
av malmens avtagande, och numera erhålles ur Falu gruva alls ingen egentlig
kopparmalm, men väl svavelkis.
I jämförelse med Stora Kopparberget hava övriga koppargruvor varit av föga
betydelse. Garpenberg bröts dock ganska ihållande men med ständigt fallande produktion
till mitten av 1800-talet. Vid Åtvidaberg låg driften i stort sett nere från Medeltiden till
mitten av 1700-talet men återupptogs då, och fältet har sedermera med växlande lycka
bearbetats till de senaste åren. Största avkastningen visade år 1869 med 1 117 ton
koppar. De förnämsta gruvorna vid Åtvidaberg äro Bersbo- eller Katrinebergs-, Mormors-,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
