Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Fyndigheters upptäckande och undersökning, av H. Carlborg - Fyndigheters upptäckande och uppsökande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
III.
FYNDIGHETERS UPPTÄCKANDE OCH
UNDERSÖKNING.
Av förste byråingenj ör Harald Carlborg.
FYNDIGHETERS UPPTÄCKANDE OCH UPPSÖKANDE.
Om de flesta äldre bergverk finnas traditioner, som förtälja, huru de på sin tid blivit
upptäckta, och ehuru dessa berättelser ofta äro av den art, att de vid närmare
granskning befinnas vara med säkerhet oriktiga, innehålla de dock ibland trovärda detaljer.
Gemensamt för många av dem är att uppfinnandet var tillfälligt, och detta förhållande
torde nog också vara med sanningen överensstämmande. Om Falu gruva berättas
följande. En finne från Torsång, som hade sin fäbod vid Tiskasjöberg, platsens dåvarande
namn, fann en gång sin bock rödfärgad vid hemkomsten på kvällen. Vid närmare
undersökning, varifrån den röda färgen kunde härleda sig, upptäckte han de rödfärgade
ockrabildningarna vid malmens utgående i dagen och därunder den icke omvandlade
kopparmalmen. Om Rammelsberg på Harz i Tyskland berättas, att en adelsman på en
jakt band sin gångare vid ett träd, och när hästen blev orolig och skrapade med hoven
i mossan, blottade han en malmådra. Jägaren eller hästen skulle hetat Ramm och
därifrån brukar bergets namn härledas, men i själva verket betyder ram, vädur eller bock,
och kanske har sagan om Rammelsberg ursprungligen haft en liknande lydelse som den
om Falun. En bock lär det också hava varit som först blottade järnmalmen vid
Nord-marksberg i Värmland. Jägaren återfinna vi i berättelsen om fyndet av malmstrecket i
Storvarts gruva vid Röros i Norge år 1644. En vildrensskytt påträffade en renflock och
nedlade ett av djuren med den påföljd, att de övriga vid sin flykt sparkade lös den tunna
jordbetäckningen, som dittills dolt malmen.
Saltgruvorna vid Lüneburg ej långt från Hamburg lära upptäckts genom ett svin,
som hade vältrat sig i en vattenpöl. När huden torkat efter badet var den täckt av
saltkristaller, som uppmärksammades av svinaherden. Ett svin lär också vid sitt bökande
i jorden hava blottat tenngångarna på Sauberg i Sachsen, som därav fick sitt namn. En
rik silvergruva i Peru lär hava upptäckts genom att en mulåsnedrivare, då han fattade
en sten för att kasta på ett av sina djur, råkade få fatt på en gedigen silverklump.
Den berömda silvergruvan vid Cerro de Potosi i Bolivia lär hava blivit funnen på
följande sätt. En indian vid namn Güalpa, som arbetade i de redan under Inca-tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
