Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Fyndigheters upptäckande och undersökning, av H. Carlborg - Fyndigheters upptäckande och uppsökande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FYNDIGHBTERS UPPTÄCKANDE OCH UPPSÖKANDE.
109
som just utforskar våra yngsta geologiska formationer, kan dock härvid lämna
god hjälp.
Ett belysande exempel härpå erbjuder finnandet av Outokumpu koppar malms fält i
östra Finland. Vid kanalarbeten påträffade man år 1908 ett stort stenblock,
innehållande koppar- och svavelkis, och med ledning av istidsrefflorna i traktens berggrund,
som angiva isens rörelseriktning, kunde man beräkna att blocket kommit från
nordnordväst. Åt detta håll lyckades man verkligen med ledning av ytterligare blockfynd och
undersökningar av blockens mineralogiska beskaffenhet begränsa fyndighetens läge till
berget Outokumpu, där också till sist — 2 år efter det att första fyndet gjorts —
medelst diamantborrning malmförekomsten blottades. Den ligger 60 km från den första
fyndplatsen. Samma metod har, såsom nedan närmare beskrives, av Sveriges Geologiska
Undersökning och ett enskilt företag med framgång tilllämpats för att finna
kismalms-förekomster i Norrland i det s. k. Skelleftefältet.
När en fyndighets översta parti utsättes för atmosfäriliernas inverkan, d. v. s.
vittrar, uppstå gärna karakteristiska bildningar. Snart sagt alla malmer hålla mer eller
mindre järn, så att vittringens slutprodukt kan bli en fyndighetens utgående i dagen
täckande röd- eller brunfärgad järnhaltig massa, som av tyskarna kallas eiserner Hut
och av engelsmännen gossan. Brun- eller rödfärgning av jorden genom järnföreningar
är dock ganska vanlig även där några malmförekomster i egentlig mening ej äro
tillfinnandes. Kopparmalmer kunna giva upphov till livligt blå- eller grönfärgade bildningar,
koboltmalmer åstadkomma röda och nickelmalmer gröna färgskiftningar.
För en uppmärksam iakttagare erbjuder även växtbeståndets beskaffenhet vissa
hållpunkter. Välbekant är att kalkig jordmån medför rik och tät växtlighet och att vid
kalkförekomster ofta finnas örter och träd, som eljest äro sällsynta eller fullständigt
saknas i trakten. Kalkhalten behöver dock ej alltid bero på att kalksten anstår i fast
klyft i närheten; de kalkförande mineralen kunna härstamma från rätt avlägsna platser,
såsom fallet är i vissa delar av Uppland, där kalkstenen kan spåras till lager under
vattenytan i Gävlebukten, varifrån den förflyttats av inlandsisen i form av block och grus.
Den s. k. galmejviolen (Viola lutea, var. calaminaria) växer i Belgien och Westfalen på
galmejfyndigheterna och blott på dessa, så att i själva verket galmeja vid olika tillfällen
spårats endast med hjälp av denna blomma. I Queensland växer i kopparhaltig
jordmån en »kopparblomma» (Polycarpæa spirostylis), vars aska vid undersökning visat sig
innehålla koppar, som således troligen är nödvändig för växtens liv. I Kongo växer
ej skog på kopparmalmsförekomsterna. Att vissa örter fordra starkt salthaltig mark
observeras ju med lätthet vid havsstränder, och saltväxter finnas i stor mängd, t. ex.
Glaux maritima, Glyceria distans och maritima, Poa sativa m. fl. Något säkert
hjälpmedel för malmletaren utgöra emellertid ej de botaniska iakttagelserna.
I en del trakter kunna rester efter gamla och för länge sedan övergivna bergverk lämna
upplysningar, ty ofta är jordytan i gamla bergsbruksdistrikt synnerligen väl
genomletad. Många av de fyndigheter, som upptäckts i äldre tider för att snart åter övergivas,
på grund av att de ej voro brytvärda, kunna nu, sedan tekniken förbättrats, vara värda
beaktande, liksom det också kan löna sig att bearbeta slagg- och varphögar.
Bland instrument, som mänskligheten under tidernas lopp vetat att skaffa sig till
hjälp vid fyndigheters uppsökande, påträffa vi först den s. k. slagrutan. Ehuru den
har ett ganska omstritt värde, spelade den dock under långliga tider en stor roll, och
den har ännu långt ifrån mist sin aktualitet, vadan ett kort omnämnande kanske
kan vara på sin plats. Man vill giva slagrutan (latin: virgula divinatoria, tyska: wün-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
