Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Fyndigheters upptäckande och undersökning, av H. Carlborg - Försöksarbeten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
FYNDIGHETERS UPPTÄCKANDE OCH UNDERSÖKNING.
ifördes diamantborrningen från England 1872 till Skåne, där den användes för
eftersökande av stenkol första gången nordväst om Välluvs kyrka, varest ett över 150 m
djupt hål neddrevs. 1886 började metoden användas i de svenska
bergmalmsförekomster-na av Svenska Diamantbergborrningsaktiebolaget och visade sig genast vara ett
synnerligen gott hjälpmedel för undersökningen av desamma.
En modern diamantbergborrningsanordning består dels av ett av flera kortare segment
hopsatt långt borrör g med ett s. k. kärnrör d nedtill, på vilket i sin tur borrkronan a är
fäst (fig. 57), samt dels av själva borrmaskinen, som giver borröret dess roterande
rörelse, och som vanligen också är sammanbyggd med en vinsch för rörets upp- och
nedhissning. Dessutom fordras givetvis, utom ett antal redskap och hjälpmedel av
olika slag, en motor för åstadkommandet av den behövliga drivkraften, ehuru även
handkraft kan användas för samma ändamål, samt en vattenpump. Fig. 58 giver en
föreställning om utseendet av en komplett borrningsutrustning, sådan den utföres
av Svenska Diamantbergborrningsaktiebolaget enligt bergsingenjören P. A. Crælius’
konstruktion, som i huvudsak bibehållits ända sedan bolaget bildades, ehuru många
smärre förbättringar införts. Längst till vänster befinner sig en oljemotor, varifrån
drivkraften med rem överföres till själva borrmaskinen längst till höger. Densamma
är inställd för borrning av ett vertikalt hål, men kan genom den å fig. lodräta
borrspindelns svängning kring en horisontal axel lätt inställas för vilken lutning som helst å
borröret. Från den horisontala drivaxeln, å vilken remskivan sitter, överföres
rotationen till spindeln genom kugghjul. Mellan motorn och borrmaskinen befinner sig
pumpen, från vilken genom en slang vatten under starkt tryck inpressas upptill i
borrröret. Förbindelsen mellan slangen och röret åstadkommes medelst en s. k. vattenleka,
som tillåter att röret roterar utan att slangen medföljer i rörelsen och utan att vattnet
läcker ut. Borrningen sker nämligen alltid under vattenspolning för avlägsnande av
borrmjölet och för avkylning av borrkronan, i det att vattnet nedgår genom borröret
till kronan och passerar under densamma i särskilda urtagningar för att åter gå upp
till dagytan på utsidan av borröret. På borrmaskinen synes en hävstång med flyttbar
vikt, medelst vilken borröret för hand hålles pressat mot berget med lagom tryck. Vid
en del utländska konstruktioner användes automatisk frammatning, vilket emellertid
har den olägenheten, att borraren ej på samma sätt, som när han sköter matningen för
hand, kan känna huru borrningen försiggår och vidtaga erforderliga åtgärder, om något
fel skulle förmärkas. Borröret är sammansatt av 1.5 och 3 m långa sektioner, som
fastsättas vid varandra medelst skruvförband. Alltefter ändamålet med borrningen och
det djup, till vilket man vill gå ned, är rördiametern växlande, i Sverige minst 36 och i
allmänhet högst 146 mm, varvid erhållas kärnor av resp. 22 och 132 mm diameter.
Den nedtill på röret fastskruvade borrkronan, fig. 59, är som synes rörformig och
tillverkad av stål. I dess mot berget riktade, skärande ända uppstansas hål, i vilka
inläggas diamanter, som fasthållas genom att stålet med lätta hammarslag delvis drives
över desamma. Diamanterna placeras omväxlande på kronans in- och utsida. Detta
borrkronans iordningställande är en ganska ömtålig procedur, ty diamanterna kunna
lätt skadas, varjämte de måste fästas säkert och på ett sådant sätt, att största
skärverkan erhålles. De vanliga vattenklara diamanterna kunna ej användas för detta
ändamål, emedan de lätt spricka sönder, utan man gör i stället bruk av de från staten Bahia
i Brasilien härstammande svarta diamanterna, s. k. carbonados, vilka äro finkorniga,
kompakta eller porösa aggregat av mycket små diamantkristaller med 2—4 %
främmande inblandningar och hava den rena diamantens hårdhet men äro betydligt segare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
