Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Fyndigheters upptäckande och undersökning, av H. Carlborg - Försöksarbeten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRSÖKSARBETEN.
121
stötborrningsmetoderna kan nämnas den danska eller Mortensenska, med vilken rätt
stora borrningar på sin tid utfördes i de skånska stenkolsfälten. I äldre tid använde
man sig för djupare hål i stor utsträckning av Kinds frif allborr, där borrstången är delad
i en över- och en understång (fig. 56). Den senare, i vilken mejseln är fastskruvad, slutar
upptill i avfallsstycket A med huvudet k; överstången O fortsätter nedåt i två
plattjärn Z, den s. k. saxen, i vilken avfallsstyckets huvud k införes vid borrstångens
nedgående. Vid densammas uppgående fasthålles k av Z, och hela A med mejseln medföljer
till borrstångens högsta läge. Då denna sedan vänder och går ned öppnas stångens
skänklar, och avfallsstycket med mejseln nedfaller till borrhålets botten. Under
förutsättning att borrhålet, såsom i regel är fallet, är fyllt med vatten, åstadkommes saxens
Fig. 55. Linborrning i Kina.
öppnande och slutande av skivan H, som kan glida upp och ned utefter borrstången
alltefter vattentryckets riktning. Borrstången erhåller sin upp- och nedgående rörelse
på samma sätt som vid andra borrningsapparater. Anordningen är nu föråldrad.
Den viktigaste metoden med roterande rörelse är diamantborrningen. Principen
för densamma är att ett nedtill med en lämplig s. k. borrkrona försett rör under rotation
pressas mot berget, varvid en ringformig fördjupning uppstår i detta. Den i mitten
kvarstående cylindriska borrkärnan avbrytes därefter, så att följaktligen ett cirkulärt
borrhål uppkommer. Förfarandet är uråldrigt, ty på upphittade halvfärdiga
skafthåls-yxor av sten kan man ej sällan iakttaga, att skafthålen åstadkommits just på
motsvarande sätt. Stenålderns vapenfabrikanter använde sig troligen av ihåliga ben, som för
hand sattes i rotation mot arbetsföremålet. Stenens urgröpning underlättades efter
allt att döma genom tillsats av skarpkantiga och hårda kvartssandkorn.
Användningen av diamanter vid borrning föreslogs först av ingenjören Leschot i
Genève 1864, och en dylik maskin fanns utställd vid Parisexpositionen 1867. I Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
