Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Fyndigheters tillgodogörande - Gruvbrytningens tekniska hjälpmedel - Sätten för berg- och jordarters lösbrytande, av H. Carlborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134
FYNDIGHETERS TILLGODOGÖRANDE.
Fig. 66. Olika typer av
kilhackor. Efter
Heise-Herbst.
tappen noga passar och fastklämmes i en konisk hylsa på bladet. Fig. 66 g framställer
en typ, där hela bladet kan lösgöras från skafthylsan, medan f är en s. k. bredhacka med
eggen ställd vinkelrätt emot skaftet, vilken ibland användes vid
arbeten ovan jord i lösa jordlager. Skaften utföras helst av
ask eller vitbok, vilka träslag med erforderlig styrka förena
egenskapen att ej riva eller »bränna» i handen.
Kilhackorna, som numera vanligen utföras helt av stål,
kunna i vikt variera mellan 0.6 och 4.o kg, och vanligen
användes för olika ändamål vid varje arbetsplats en uppsättning
verktyg av olika utförande och tyngd.
Brytning med kilhacka i stenkolsflötser, s. k. för skr
amning, tillgår på så sätt, att rännor upphuggas kring det stycke,
som skall lösbrytas. I flötsen hugges vanligen nära liggandet
eller i själva liggandestenen på gränsen mot kolet en upp till
1 m djup ränna parallellt med skiktningen till 3 å 5 m längd.
Sedan upphugges vid vardera, eller om blocket är fritt åt ett
håll endast i den motsatta ändan en ränna vinkelrätt däremot,
så att det kringhuggna blocket blir fritt på fyra sidor. Det
lossnar då ibland av sin egen tyngd men måste ofta brytas lös
med brytspett och kilar eller medelst sprängning.
Arbetsrummen i kolgruvor äro vanligen låga och trånga,
så att arbetarna under huggningen måste intaga obekväma
knäböjande, sittande eller liggande ställningar, fig. 67. Den
arbetseffekt, som en kolhuggare på en dag kan åstadkomma,
beror naturligtvis mycket på kolflötsens och de omgivande
ofyndiga lagrens beskaffenhet och läge, den använda
brytnings-metoden m. m. Vid Höganäs bröts 1910 pr man och dag i
medeltal 22.6 hl stenkol och 8.5 hl lera, men vid övriga
skånska stenkolsgruvor var effekten mindre och nedgick till sammanlagt föga över
20 hl vid vissa gruvfält. Även i andra flötsförekomster, t. ex. koppargruvorna vid
Mansfeld i Tyskland och minetteförekomsterna i Lothringen, arbetar man ännu delvis
med kilhacka, fig. 68.
Fig. 67. Förskrämningsarbete i Bjuvs stenkolsgruva i Skåne. Efter Erdmann.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
