Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Fyndigheters tillgodogörande - Gruvbrytningens tekniska hjälpmedel - Sätten för berg- och jordarters lösbrytande, av H. Carlborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEKNISKA HJÄLPMEDEL. BERG- OCH JORDARTERS LÖSBRYTANDE.
141
börjar numera att utdö, sedan maskinborrning i allt större utsträckning införts, ocb
snart kanske förmågan till verkligt effektiv hantering av navare och slägga är
försvunnen. Alldeles övergiven kan dock handborrningen knappast någonsin bliva, ty vid
tillfälliga arbeten och å smärre arbetsplatser lönar det sig icke alltid att påkosta en
borr-maskinsanläggning.
För de vid maskinborrningen använda hjälpmedlen redogöres i en följande avdelning.
Maskinborrningens fördelar ligga, utom i lägre kostnad, däruti, att hålen med
lätthet kunna göras grövre och djupare än vid handborrning, samt i att de utan ökad
kostnad eller ansträngning för arbetaren kunna anbringas i vilken riktning som helst. Båda
de sistnämnda omständigheterna äro av synnerligen stor betydelse vid moderna
bryt-ningsmetoder.
Med en modern hammarborrmaskin och ett lufttryck av 7—7.5 kg/cm2 kan en man
vid de i de svenska järnmalmsgruvorna rådande förhållandena på ett 8-timmarsskift
borra 12 å 18 m hål och under gynnsamma förhållanden mera, men effekten pr
nettotimme verklig borrtid är proportionsvis betydligt större, ty allt efter de lokala
förhållandena måste 30 å 50 % av arbetstiden användas
för arbetarens ned- och uppfärd i gruvan,
spännpelarens uppställning, maskinens
fastspännande vid densamma, ombyte av borr
m. m.
För erhållande av god verkan av
sprängningen är det av stor vikt att skottställningen,
d. v. s. hålens placerande och riktande, blir
sakkunnigt utförd. Försättningen eller
avståndet mellan bergytan och hålet (l fig. 78) bör
tagas stor, ty då lösryckes ju av skottet en
stor bergmassa, men å andra sidan får den dock
icke vara för stor, ty då har sprängladdningen
ej kraft att sönderslita berget, och ett bomskott eller s. k. bössa uppstår. Till de i
bergarten förekommande släpporna och los snorna måste hänsyn tagas. I fig. 78 t. ex.
förmår ett vid a anbragt skott spränga stenen ända till remnan b, varemot denna är
utan betydelse, om skottet sättes vid c. Vid maskinborrning med å pelare fastspänd
maskin är skottställningen något försvårad genom maskinens minskade inställbarhet,
och ofta blir den därigenom mindre fördelaktig. Några bestämda regler kunna ej
anföras, men vanligen tages försättningen 1—l1^ ggr borrhålets längd.
Till 1860-talet var krutet i form av bergkrut det enda vid bergsprängning använda
sprängmedlet. Det skilde sig i sammansättning icke avsevärt från det krut, som
användes i skjutvapen, och har alltid utgjorts av samma beståndsdelar, nämligen 75 (60.2—75)
% kalisalpeter, 10 (10—18.5) % svavel och 15 (12—21.4) % träkol. Bergkrutets
kornstorlek gjordes större än vapenkrutets och uppgick vanligen till 4 å 16 mm.
När bomüllskrutet uppfanns år 1846 hyste man förhoppningar om att häri hava fått
ett bättre bergsprängningsmedel, men företagna experiment visade, att så icke var fallet.
Det blev i stället svensken Alfred Nobel förunnat att införa den första verkliga
förbättringen på området genom sin uppfinning att medelst användande av en sprängsats
av svartkrut på ett enkelt och praktiskt sätt initiera, d. v. s. inleda explosionen av det
år 1846 uppfunna ofantligt starka sprängämnet nitroglycerin. Detta, som är en tämligen
lättflytande vätska av egentliga vikten 1.7, är emellertid både besvärligt och farligt att
Fig. 78. Placering av spränghål.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
