Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Fyndigheters tillgodogörande - Gruvbrytningens tekniska hjälpmedel - Sätten för berg- och jordarters lösbrytande, av H. Carlborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
FYNDIGHETERS TILLGODOGÖRANDE.
hantera, varför dess användning av statsmakterna kringgärdades med stränga
restriktioner och till en del alldeles förbjöds. Icke minst farlig är nitroglycerin ets egenskap att
frysa till fast form redan vid 7° ä 8° temperatur, varefter det och andra därur framställda
sprängämnen visserligen i normala fall äro svårare att bringa till explosion, men i stället
kunna försiggå vissa inre omsättningar, som medföra, att de explodera vid ovarsam
behandling.
Efter många försök lyckades Nobel år 1866 genom att blanda kisélgur och
nitroglycerin framställa dynamit, som hade fast form och var jämförelsevis ofarlig att hantera.
Året därpå patenterade han användningen av tändhattar med knallkvicksilver, och från
denna tidpunkt fick dynamiten allt större betydelse. Även för nästa mera ingripande
förbättring på området har man Nobels uppfinnarsnille att tacka, i det han genom att
lösa bomullskrut i nitroglycerin framställde s. k. spränggelatin, som är ett av de starkaste
kända sprängmedlen. Genom att nitroglycerinet, som hade en 13-dubbel sprängverkan
mot svartkrut, uppblandades med kisélgur nedsattes dess styrka till nära hälften, enär
ju tillsatsen ej var något sprängämne, utan i stället verkade nedsättande på
sprängkraften. Det lyckliga greppet att giva nitroglycerinet en fastare konsistens genom
kombination med ett annat starkt sprängämne betecknade därför ett mycket stort framsteg.
Spränggelatinet bildar den viktigaste beståndsdelen i nutidens många s. k. gelatin- och
extradynamittyper, som genom tillblandning av andra beståndsdelar av olika slag, t. ex.
kali- och ammoniumsalpeter, träkol m. m., givas de särskilda egenskaper man önskar.
Den moderna kemien har även försett bergsmannen med utom dynamiten även ett
stort antal sprängämnen, i vilka andra explosiva föreningar än de ovannämnda äro
verksamma. Samtliga utmärka sig för en sprängningsförmåga, som vida överträffar krutets,
i det att de som man säger äro mera brisanta än detta. Brisansen beror till stor del på
detonationshastigheten, så att medan explosionen i en 20 mm tjock svartkrutsträng
fortplantar sig omkr. 2.5 m i sekunden, kan motsvarande siffra, som dock varierar mycket
alltefter kvalitet, det sätt varpå detonationen inledes m. m., för en dynamitsträng vara
5 000 m. Bland dessa sprängmedel märkas, jämte dem av ammoniumsalpeter framställda,
framförallt klorat- och perkloratsprängämnena, som tillverkas i Sverige under namn av
carlsonit, territ, addeit o. s. v., men även flytande luft har kommit till användning. Vid
den sistnämnda metoden indränkas av kolpulver bestående patroner omedelbart före
skjutningen med flytande luft, som således måste i lämpliga kärl medföras till
arbetsplatsen, och den intima blandningen av kolet och luftens syre förorsakar vid lämplig
initiering en explosionsartad förbränning av kolstoftet. Detta sprängmedel, som har
fördelen att kunna framställas ur råämnen som finnas överallt, har emellertid flera
egenskaper, som göra, att det under normala förhållanden knappast fått någon avsevärd
användning.
Vid de nu i tekniken använda sprängämnena måste explosionen inledas genom
de-tonation av ett särskilt initialsprängämne, och de äro sålunda icke liksom svartkrutet
direkt exploderbara. I stället förbrinna både nitroglycerin och dynamit vid antändning
i regel fullkomligt lugnt, men explodera däremot för slag eller genom påverkan från ett
annat exploderande ämne. För att åstadkomma explosion användas tändhattar, vilka
nedföras i sprängämnet och på ett enkelt sätt kunna bringas till explosion.
Tändhat-tarna utgöras av i ena ändan slutna, tunnväggiga kopparhylsor, som i bottnen innehålla
en liten mängd av en blandning av knallkvicksilver och något kaliumklorat. Denna s. k.
knallsats har man på senare tid börjat tillverka av andra ämnen, t. ex.
bly-kväveföreningen blyazid i blandning med vissa tillsatser, men det förstnämnda är t. v. det mest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
