Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Fyndigheters tillgodogörande - Gruvbrytningens tekniska hjälpmedel - Gruvornas energifråga, av B. G. Markman - Borrmaskiner, av B. G. Markman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170
FYNDIGHETERS TILLGODOGÖRANDE.
av 200—300 atm., varefter det fick strömma ned till maskinrummet i gruvan och arbeta
i en till uppfordringspumparna kopplad vattenpelaremaskin, för att därefter uppstiga
i dagen samt ånyo bibringas det höga trycket. På detta sätt kunde
vattenuppfordringen utföras från vilket djup som helst, men sedan den elektriska
energiöverföringen blivit fullkomligt löst, har den hydrauliska ej längre någon betydelse för
gruvhanteringen.
Omedelbart före världskriget uppfann en rumänier G. Constantinesko en ny
metod för hydraulisk energiöverföring, nämligen att genom en pulsator i ena ändan av
en vattensträng åstadkomma longitudinella vågrörelser, vilka fortplantas genom vattnet
och försätta en motor i strängens andra ända i rörelse. Systemet utarbetades under
kriget och kom även till användning för krigsändamål samt erbjöds därefter även för
fredliga arbeten. Det gjordes också försök att använda denna metod för drivandet av
gruvmaskiner, men den visade sig ej kunna tävla med de förut använda.
Problemet att med elektricitetens hjälp överföra energi löstes i slutet av 1800-talet,
och de första elektriska kraftledningarna i vårt land tillkommo vid sekelskiftet för att
förse Norberg och Grängesberg med energi. Därefter dröjde det ej länge innan de flesta
gruvfält voro elektrifierade, så att numera har bergsmannen i allmänhet möjlighet att få till
sitt förfogande mekanisk energi för utförande av samtliga arbeten inom gruvbrytningen,
varför problemet för närvarande begränsats till att på bästa sätt utnyttja denna energi.
Borrmaskiner.
Av B. G. Markman.
När man från tillmakning övergick till sprängning för bergets lösbrytning
uppstod det problemet, huru man på det billigaste och mest effektiva sättet skulle kunna
åstadkomma de hål som erfordras för sprängämnet. Under lång tid hade man endast
handkraft att tillgå för deras drivande med ett mejselformigt borrstål och en slägga,
men det krävdes mycket arbete innan man fick såväl dessa enkla verktyg utförda på
det lämpligaste sättet samt av det bästa materialet, som handkraften effektivt använd.
Men huru mycket handborrningen än uppdrevs, kvarstod den likväl såsom den mest
mödosamma och kostsamma av alla till gruvbrytningen hörande arbeten, ty kostnaden
för den brukade variera mellan 12 till 20 % av samtliga gruvbrytningskostnader. Då
därtill kom svårigheten att uppbringa ett tillräckligt antal skickliga arbetare samt
omöjligheten att kunna forcera fram ett arbete över en viss gräns, emedan man ej på en
arbetsplats kan placera mer än ett begränsat antal arbetare, sökte man tidigt konstruera
maskiner för handarbetets underlättande och ersättande.
k de första maskinerna efterhärmade man helt handarbetet och begagnade sig
av en medelst ett mer eller mindre invecklat maskineri driven slägga, som slog å
borrstålet. En från en konstregla driven maskin av detta slag konstruerades av svensken
Barthelsson (fig. 107). Någon praktisk användning kunde ej denna maskin få, men
den är intressant såsom varande ett av de första stapplande stegen. Det var först sedan
komprimerad luft började användas som energiöverföringsmedel, och sedan man
frångått att söka efterbilda släggans rörelse vid handborrningen, som användbara maskiner
konstruerades.
Dessa kunna med hänsyn till arbetssättet indelas uti:
Stötborrmaskiner som stöta borren mot berget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
