Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Fyndigheters tillgodogörande - Gruvbrytningens tekniska hjälpmedel - Mekaniska anordningar för underjordslastning, av B. G. Markman - Det brutna bergets transport, av B. G. Markman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEKNISKA HJÄLPMEDEL. DET BRUTNA BERGETS TRANSPORT.
205
begränsat arbetsområde. Vilket detta är för de olika maskinerna visas grafiskt i
nedanstående tabell, som upptager de brytningsplatser, som kunna förekomma.
Hoar och Armstrong
Skrapor
Thew
Mindre orter och skivor Mayne -2^ Smala str ossar Stora or och tunn ter M edelstora lar str ossar och rum Myers-Whaley -t- Sto rum, st ra stro ssar och myck et
grov-yckigt berg
Butler
–––––––––––––––––
Det brutna bergets transport.
Av B. G. Markman.
Det lösbrutna bergets transport från gruvan skedde i äldsta tider genom att det
bars i säckar, korgar eller tråg från arbetsplatsen direkt upp i dagen. Numera använder
man för detta arbete uteslutande mekaniska hjälpmedel, och då transporten måste
ske omväxlande i horisontell och vertikal led, vilka kräva olika anordningar, skiljer
man mellan utfraktningen från arbetsrummen till schaktet, uppfraktningen genom schaktet
och bortfraktningen från schaktet.
Utfraktningen till schaktet. Det gick mycket långsamt att vid
utfraktningen ersätta bärningen med andra transportmedel, ty ehuru skottkärror och
vagnar äro omnämnda redan av Agricola (1494—1555) förekom bärning i svenska gruvor
ännu så sent som under förra århundradet. I Falu gruva infördes skottkärror av
Polhem i början av 1700-talet, och det berättas, att då arbetarna gjorde svårigheter
häremot, införskrevos arbetare från Såla för att visa huru skottkärrorna skulle hanteras.
I flötsgruvor med låga orter kunde berget ej bäras utan framfördes i videkorgar
eller trätråg, som ställdes å medar och framsläpades efter liggandet. Dylik släpning
användes i utlandet och vid de skånska kolgruvorna ännu under förra århundradet, men
ersattes då med låga fyrhjuliga flötshundar, som framfördes av pojkar. Då orterna voro
låga, var det i en ytterst obekväm ställning, som dessa måste förrätta sitt arbete, vilket
framgår av fig. 148, som visar huru transporten försiggick i kopparskiffergruvorna vid
Mansféld, där orterna ej voro högre än 750 mm.
Flötshundarna voro fyrhjuliga vagnar med samma diameter å båda hjulparen,
men i högre orter användes ofta ungerska hundar, som hade mindre hjuldiameter å det
främre än å det bakre hjulparet. Det senare var dessutom placerat strax bakom den
lastade vagnens tyngdpunkt, varför pojken, som sköt hunden, lätt kunde nedtrycka
den bakre ändan. Vid passerandet av en kurva kunde han på så sätt låta hunden löpa
på endast ett hjulpar och därigenom utan svårighet framföra densamma även i kurvor
med mycket liten radie. Hundarna kördes ej direkt å sulan, utan å plankvägar av hårt
trä, vanligen bok. Så småningom utbyttes dessa plankvägar mot spårvägar samt
hundarna mot vagnar med alla hjulen lika stora, och därmed hava vi de anordningar som
nu användas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
