Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Fyndigheters tillgodogörande - Gruvbrytningens tekniska hjälpmedel - Det brutna bergets transport, av B. G. Markman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210
FYNDIGHETERS TILLGODOGÖRANDE.
Fig. 156. Excentriskt
lagrad klyka för
vagnens fästande vid linan.
fig. 156 visar. Iläggningen av linan sker för hand, och upplyftningen kan ske automatiskt
genom att linan av en rulle höjes från vagnen.
En annan detalj vid lindragningen, som även vållat mycket
arbete, är linans uppbärning, som måste vara så beskaffad, att
vagnarna kunna passera bärrullarna. När linan går under
vagnarna, möter det ej några svårigheter, men under jord är det
förmånligare att hava linan upphängd i orttaket, då såväl den som
bärrullarna äro mera skyddade. En vanlig konstruktion på dylika
bärrullar visar fig. 157. De utgöras av två snett ställda koniska
rullar med en nedre fläns mot vilken linan stöder. Den ena rullens
lagertapp är fästad vid en svängbar arm, så att den kan föras åt
sidan, när vagnen med sin gaffel passerar. Lindragningen kan
även föras fram i kurvor, och för linans uppbärning användes, när
radien är stor, en serie stjärnrullar enligt fig. 158, samt när den är
mindre en enda med fläns försedd svagt konisk skiva med samma
radie som kurvan. I stället för lina användes även kätting såsom
fig. 159 visar.
Transporthastigheten kan vid öppen lina uppdrivas till 4 m pr
sek, men den slutna tillåter ej större hastighet än 0.5—l.o m pr sek.
De lokomotiv, som skola användas under jord, kunna endast
drivas med elektricitet, tryckluft samt om ventilationen är mycket
god även med bensin eller sprit. Ånga är däremot utesluten av
lätt förståeliga skäl.
Av de elektriska lokomotiven finnas flera slag, men det är
egentligen endast kontaktloken för likström samt ackumulatorloken,
som fått vidsträcktare användning.
Kontaktlokomotiven erhålla sin energitillförsel från en överledning på samma sätt
som de elektriska spårvagnarna. En viktig detalj är strömavtagaren, som skall medgiva
körning i olika riktningar och ej giva anledning till någon
gnistbildning. Den vanligaste och bästa konstruktionen är
släpbygeln, som visas å fig. 160; men om loket måste gå i orter
med tappar kan denna ej användas, utan i så fall användes
trolleyn, vilken endast består av en arm med en löptrissa, som
tryckes mot ledningen. I Sverige använda kontaktlok hava ett
hkr-belopp från 30—60, en vikt från 5—10.5 ton samt kunna
utveckla en dragkraft å horisontell bana av max. 1200 kg,
under det att i utlandet användas lok med upp till 112 hkr.
Transporthastigheten varierar mellan 6—18 km pr tim.
Ackumulatorlokomotiven erhålla sin energi från ett medfört
ackumulatorbatteri, vilket sålunda emellanåt måste uppladdas.
För att loket under laddningen ej skall vara försatt ur drift,
är batteriet lätt löstagbart samt stående på rullar, så att
det urladdade batteriet fort kan utbytas mot ett laddat. I
Sverige användas ackumulatorlok för utfrakt vid Åmmeberg,
fig. 161. Detta lok laddas i dagen, och dimensionerna äro därför så hopträngda, att
loket kan inköras i hissarna och sålunda lätt uppfraktas. Ackumulatorerna äro
Nife-ackumulatorer med en kapacitet av 96 ampère-timmar. Loket har en motor på 5.5 hkr,
Fig. 157. Snett
lagrade bärrullar för linan.
Fig. 158. Stjärnrulle.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
